Aftonbladet – 10 september 1847, sida 3

tad hvart han tegit vägen; och Rowland, jemte Davies och en annan tjenare, skyndade att förfölja honom på nytt. Både flyktingen och de som jagade honom satte sig i små båtar för att komma öfver Themsen. Elementerna voro lika vilda som deras passioner. Den förfärligaste storm utbröt i hela sitt raseri öfver deras hufvuden. Utan att gifva akt på nattens fasor, utan att låta skrämma sig af den fara, hvarför han sjelf var blottställd, öfverlemnade Rowland sin systers man och sin systers barn åt vågorna., Låt er historia en gång komma till slut, berre, sade Trenchard, som hade afhört denna långa berättelse med blandade känslor af raseri och fruktan. Jag har snart slutat, svarade den okände. Emedan Rowlands hela föije, både de som hjelpte och de som rodde honom, omkommo i strömmen, och han ensam liksom genom ett underverk blef räddad, inbillade han sig att har var säker för all upptäckt. I tolf år har han också varit fri; och denna långvariga t: ygghet, som hardt nära utplånat sjelfva minnet af det dubbla mordet, har gjort att han inom: sig erfarit en känsla, som han nästan varit färdig att räkna för oskuldens medvetande. Under denna mellantid har sir Montacute gått till sina fäder. Rowland har erhållit Lans titel, Aliva hans stora egendomar. Den sistnämnda bar derefter blifvit öfvertalad att giffa sig med sir Ceci!, som öfverenskom med hennes bror om sådana vilkor, dem man aldrig förr hört någon friare gå in på. Sir Rowland visade en lika förvånad som förlägen uppsyn. ; (Forts.) 97