Aftonbladet – 10 september 1847, sida 1

Drömt! upprepade riddaren med ett gräsligt löje. Är det intet ennat än det? Så vet lå, att era förboppningar iro lika grundlösa som deras anledning. Jag ken försäkra er, att så framt icke er son förmår uppstiga ur Thamesfiodens botten, der e han och bans afsky värde fader ligga bografnr, så skall ni aldrig återse honom här i verldea. Må Gud ba barxhertighet med er, Rowland! mumlade hans syster, i dot hon korsade händerna öfver bröstet och såg vppåt himlen. Ni bar ingen barmhertighet med mig, Jag vill icke och skall icke hafva någon barmhertighet, förrän jag aftvungit er den uslingens namny, skrek han, och stampade föten i golfvet med raseri. Rowland, ni dödar mig med era våldsamheter,; yttrade hon med klagande stämma. Hans namn, säger jag! — hans namn? dundrade riddaren. Och han blottade i det samma sitt svärd. Lady Trafford gjorde ett anskri af fasa och svimmade. När hon återkom till sansning, fann hon, alt henzes bror hade lemnat rummet, och att hon var omgifven af sin qvinliga beljening. Det första hon gjord-, var att låta tillkalla allt sitt tjenstfolk och gifva befallning att man skulle laga allting i ordning till hennes afresa, så att hon kunde genast lemna London och begifva sig till Lancäshire. Nu i natt, mylady? fördristade sig en gammal trogen ijenare att fråga. Nu gen:st, Hobsons, svarade lady Trafford; så snart vagnen kan bli framkörd. !