Aftonbladet – 9 september 1847, sida 1

— Hiåll, Winny! svarade han med allvarsam röst; jag har inte lofvat ännunx Men ni lofvar — är det icke si? ni gör ju det? sade hon, och såg honom i ansigtet med en ljuf, smekande min. Ur stånd att mots!å en på sådant sätt framställd bön, gaf Thames det äskade löftet, hvarefter han tillade: Ack, Winny, jag önskar att herr Wood hade varit min far, så väl som er.n Det önskar jag också, utbrast hon, ty då hade ni verkligen Varit min bror. Fast — det ville jag ändå inte, för då... ,Hvad då, Winny? Jag vet inte hvad det var jag ville säga, svarade hon med någon förvirring. ,Jag är bara ledsen öfver alt ni blifvit född adelsman. Kanske också inte, sade Toames med dyster uppsyn, ty hågkomsten af Jonathan Wilds nedriga insinuation smärtade honom. ,Men det är detsamma, hvad eller hvem j2gär. Skänk mig den här ritningen. J.g vill gömma den till minne af er., Jag skall hellre ge er någonting annat, som är mer värdt att gönmar, svarade hon, i det hon tog af sig bandet, som hon bade om halsen, och gaf honom, jemte det lilla guldlåset. Det innehåller en lock af mitt hår, som någon gång torde påminna er om er lilla syster. — Ritningen vill jag sjelf behålla, ehuru jag visst icke, on ni öfverger oss, behöfver något minne af er. Jag hade så mycket, som jag skulle säga er dessutom men nu har jag glömt alltihop., Härvid brast hon i tårar och sjönk med ansigtet emot Thames axel. Han försökte ej att trösta henne. Hans eget hjerta var för mycket uppfyldt med sorgliga aningar. Han kände, alt han måste snart skiljas, kanhända för evigt från den lilla älskliga varelse, som han höll i sina armar och för hvilken han alltid hyst den innerligaste Broderliga kärlek; och vid tankan på det lidande, som derna skiljsmässa skulle förorsaka den honom så öm tillgifna flickan, blef han så betagen, att hån ej kunde undgå att dela hennes smärta. Ur detta upprörda tillstånd väcktes han af