Aftonbladet – 8 september 1847, sida 4

Unsandk) Osd, tecknade af en Sockenbo inom en Bergslagaförsaraling vid dess Kyrkoherdes Frug. hegrafning den 214 Maj 1847. Om förskoning ifrån döden Fraktlöst bjertats hopp han närde, Han, som under alla öden Såg sin makas höga värde. O! hon föll och inga tårar, loga bönrer dröjäe färden, Sorgen nu hans bjerta sårar När hon lemnat denna verlden. Trettiåra lefnadsloppet, Uti tro och kärlek deladt, Nu är lycktadt, ack! men hoppet Stod till Gud, att han så volat Sorgsne makan sist förena Med den hädangångne vännen, Ty hans bjertas sorg allena Alle J här samfäldt kännen. Gode Gud! Låt än den gamle 2 Trogne berden hos oss biifva! Ej i fröjdtom öcken fama, Men vårt bjertas hopp upplifra På den himlaväg han visar , Till det mål, dit alla sträfva, Och den sällbet, som han prisar, Alltid, alltid oss omsväfva! Sorgligt klockans toner ljuda Så för honom som för alla. Fåfängt söka vi här bjuda Sorgens känsla att befalla. O! den återtar sitt välde, Och vårt hjerta måste Llöda, Ty den vän, som döden fällde, Ger oss saknad, sorg och möda. Hon förljofvat våra bygder Med sin rena milda anda, Rik på kärlek, tro och dygder Visste hon att visligt blanda Huslig flit med bjertats godhet I sin hydda, och åt nöden Hjeip och tröst hon skänkte troget, Sjelf så nöjd i alla öden. Men hvem kan väl återkalla Denna milda, som försvunnit Från oss, älskad utaf alla? Lycklig hon! som friden fannit, Och med barnen fridsä!l vorden: Hu Hon till ljusets land har hamnat, Flygtad ifrån sorgejorden, Nu hon evigt dem omfamnat.