Aftonbladet – 8 september 1847, sida 3

jag, sade fru Wood och stack hufvudet ut genom fönstret. Sätt er fånge i frihet, svarade Wood. ,Tag af honom handklöfvarna, Blueskinr, sade Wild. — Ni känner mitt fasta beslut, tillsde han med lägre röst, i detsamma han gick förbi snickaren. Innan morgon afton har denne gosse fått samma ändalykt som hans far.n Med dessa ord öppnade han dörrn och gick långsamt ut ur rummet. Här har ni en hop papperslappar, hvaraf ni kan se, hvilken orm ni har fostrat i er barm, ni gamla narraktiga kujon! sade Blueskin och kastade en brefpacke åt Wood, i detsamma han gick ut. Min himmelske Gud! hvad är det? utropade snickaren, då han läste utanskriften på ett af brefven. Det är er styl, Dolly, och brefvet är adresseradt till herr Kneebone.n yMin styl? omöjligt ! ropade fru Wood, och kastade en förskräckt blick på klädeshandlaren. — Så förbannadt! den bofven måste ha knipit brefven ur min ficka, hviskade Kneebone. Hvead är att göra?, Hvad som är att göra! Ingenting är att göra! Jag är förlorad! Huru oförsigtigt af er att icke bränna opp mina bref. Men karlsrne äro så liknöjda; det är omöjligt att lita på dem. Jag måste väl ändå försöka att neka, så djerft jag möjligen kan. — Låt mig få brefven, min älskade vän, tillade hon högt med sin mest intagande ton; det måste vara någon nedrig förfalskning. Ursäkta mig, min frun, svarade snickar2n, i det han vände henne ryggen och kastade sig i en stol. Thames, min gosse, gå efter mina glasögon. Mitt bjerta är fullt af sorg. Sådan narr jag var, som gifte. mig för skönhet. Jag borde ha kommit ihåg, att en vacker qvinna och en trasig rock råka alltid ut för någon spik, som de fastna på. (Forts.) Z