Aftonbladet – 8 september 1847, sida 2

Det kan jag inte säga, att jag just gjorde, svarade Wood, som tycktes ogerna vilja inlåta sig i vidare samtal; i anseende till den allreänna förvirring som stormen hade förorsakat, och det arbete, hvarmed jag öfverhopades en lång tid derefter, uppsköt jag alla efterforskningar tills det var för sent. Jag har ofta beklagat, att omständigheterna hindrade mig ifrån att söka någon upplysning medan tid var. Men det betyder väl föga. Troligtvis hade alla omkommit, som haft del i ogerningen. vÄr ni säker på det?, frågade Jackson. Så säker man rimligtvis kan vara. Jag såg deras båt kantra, och jag såg sedan på plattformen under bron den enda som räddat sig försvinna under det plötsliga stenregn, som skonade blott mig och barnet. Det var sjelfva upphofsmannen till ogerningen, och det är icke möjligt att tvifla på, att han vid det tillfället blef störtad i strömmen. Om han undkommit skulle det sannerligen vara ett underverk., Var icke er egen räddning ett likadant underverk ? sade Jackson ironiskt. Tänk om ban ändå undkommit? Visste jag, att han vore i lifvet, skulle jag icke underlåta att anklaga honom inför rätta. Hm ! Har ni någon anledning att tro, att han öf verlefvat den der nattens händelser? frågade Thames ifrigt. Jackson smålog endast vid denna fråga och antog en uppsyn, som tycktes säga, att han visste mer än han hade lust att omtala. Men sedan han en stund fägnat sig åt gos sens oroliga väntan, sade han helt kallt: De var bara en supposition af mig. Den grista af hopp, som plötsligen blifvi tänd i ynglingens bröst, slocknade lika hastigt Om jag trodde att han lefde ... yttrade Wood. Om, inföll Jackson med förändrad ton; jag