Aftonbladet – 8 september 1847, sida 1

ling jag rönte lika djupt ännu, som i första ögonblicket. Det är helt naturligt! det är mycket rät! Aldrig förlåta en oförrätt! det är också min grundsats! hal hil, Hör på, herr Jackson. Jag vore nästan färdig att tro, att vi råkats någon gång förr. Ert skratt påminner mig om... om... Om hvad ? frågade Jackson och blef i hast allvarsam. Jag boppas ni inte tar illa upp, svarade Wood mycket kärft; omen jag måste säga, att er röst, edra manår, och fra eför allt ert högst ovanliga sätt att skratta, ger mig den lifligaste påminnelse om en af de der lustiga bröderna, som ni kallar dem, hvilka mot mig begingo de våldsamheter jag nyss beskrifvit., i Hvyilken menar ni? frågade Jackson. Jag menar en person, som sedermera förvärfvat en iofam ryktbarhet för sin talang att gripa tjufvar, men som på den tiden var sjelf medlem af ett tjufband. Det är bra; men hans namn? Jonathan Wild.n Död och helvetclo skrek Jackson och steg upp; jag kan omöjligt sitta stilla och höra ett sådant förtal mot herr Wild, som jag anser för en ef de hederiigaste män i hela konungariket !v Eld och svafvell ropade Smith och reste sig med bränvinsbuteljen i banden; vingen må fördrista sig att tala illa om herr Wild i min närvaro! Han är polisens högra hand! Vikan ingenting uträtta utan honoml Vi? upprepade Wood och lade vigt på ordet