Aftonbladet – 7 september 1847, sida 3

BLANDADE ÄVINEN: — NYTT MEDEL ATT SEYDDA FARTYG MOT SKALJUR OCL sjÖGRÄS. I Woolwich har en engelsnan upptäckt ett medel, som man länge fruktlöst ökt, att afhålla sjövexter och skaldjur ifrån att fästa sig på botten af fartyg och sålunda dels skada botten, dels förtröga gången. Man har för detta indamål förr begagnat en blandning af mönja, till bestrykning; men detta medel har visat sig overksamt. Uppfinnaren af det nya, ännu till sin samnansättning obekanta preparatet har anställt försök ned detta, på samma gång som med bestrykning f mönja, på så sätt, att ena sidan af ett ångfartyg arsenalen vid Woolwich beströks med det nya prevaratet, och den andra sidan med mönja, hvarpå artyget fick göra några veckors resor. Det upplales derefter att torka i Portsmouths docka och det risade sig nu, att den med mönja bestrukna sidan var fullsatt med små skaldjur och sjöväxter, under let den andra bibehållit sig fullkomligt ren. Uppinnaren ämnar offentliggöra kompositionen af sitt oreparat, då dess ändamålsenlighet bestämdt är vorlen ådagalagd. — PARISERMYSTERIER. Inför polisdomstolen Paris releveras ofta facta, hvilka man vore frestad tt anse mycket öfverdrifna, till och med om de örekommo i någon roman. Deribland torde fölande förtjena att anföras: En ganska elegant herre och ett ungt resande runtimmer, klädt på högsta modet, gjorde en spaterfart i kabriolett och inträdde en middag hos en f de förnämsta restauratörerna, der de intogo och vetalade en ståtlig frukost. Den unga herrn förer lamen hem, aflemnar kabrioleiten och beger sig till in egen boning. Der afkläder han sin eleganta kostym, kastar på sig lumpor, ger åt sitt ansigte zenom konst en dödsfärg, smyger ut ur huset och nedsjunker maktlös i ett gathörn, der många menniskor gå förbi. Snart gruppera sig nyfikne omkring honom och likasom med största ansträngning sträcser han ut begge händerna emot dem, endast framstötande orden: förbarmande, förbarmande! jag dör af kunger! Medlidandet öppnar öfver allt händer och fickor; hans hatt fylles deraf, från de närbelägna husen bär man till bonom vin och mat, hvilket allt han glupskt förtär; ekipager stanna, bejenter skickas att lägga mynt i hans batt. Efter det vederqvickande vinet reser sig den döende och vacklar med möda hem. Der repar han sig genast, Itertar sitt rätta ansigte, sin moderna drögt, utträler genom en bakport på huset, blandar sig bland de spatserande på promenaden, och besöker teatern, der han träffar sina vänner och bekanta, hvilka icke känna hans skändliga värf. Följande dagen förnyas samma spel. Man skulle ej kunna anse en sådan existens möjlig, om icke polisen konstaterat förhålandet. (Läsebibl.) — EN NEGER KANMARJUNGFRU. Uti en amerikansk tidning finnes följande annons: Till salu utbjudes en ung neger vid namn Antinous, tillhörig ru N. N. i hvars hus han blifvit uppfödd. Han är alla afseenden välartad, har ett godt och villigt ynne, samt är stor, stark och välvext, kan servcra bord, äfvensom något matlagning och flere fruntimmersarbeten. Han har sedan många år gjort tjenst såsom kammarjungfru, men kan numera ej dertill användas, emedan han är 49 år gammal, och egainnan måste således, ehuru ogerna, försälja honom.