Aftonbladet – 7 september 1847, sida 1

märka. Begge voro klädde i alla afseenden fullkomligt lika. Herr Salomon Smith tycktes i sjelfva verket vara herr Jeremias Jacksons apa. Han talade i samma ton, och begagnade i det närmaste samma uttryck, 1og på samma sätt, hostade eller nös på samma gång som han. Om herr Jackson med sitt ena öga tog en noggrann öfversigt a! rummet och allt hvad deruti fanns, så följde genast herr Smiths enda synliga ögonsten samma riktning. När Jeremias beundrade cirkelmåttet i snickare-embetets vapen ofvanför eldstaden, eller prträtterna af William Portipgton och Juha Scott, två ryktbara mästare af hyfveln och tumstocken, som hängde på ömse s:dor om spiseln, så föll Salomon i förtjusning öfver samma föremål, När herr Jackson fästade sin uppmärksamhet på en äkta ostindisk porslinsservis, som stod framsatt på en stor lackerad bricka, så hade herr Smith aldrig sett någonting så vackert. Och när slutligen Jeremias, efter att hafva med djerfva och oförsynta blickar betraktat fru Wood en lång stund, gjorde tecken och vinkar åt herr Kneebone, så blef hans oförskämdbet på det nogaste efterapad af Salomon; hvarpå alla tre utbrusto i ett gapskratt. Fru Woods förvåning och harm stegrades med hvart ögonblick. Sådana friheter af såd nt folk kunde omöjligt fördragas. Hennes tålamod var nära sitt slut. Men, oaktadt hennes med blickar och itbörder så tydligt uttryckta missnöje, gjorde herr Kneebone icke det ringaste för att återhålla sina följeslagares otidiga munterhet, utan syntes snarare uppägga dem till nya oskickligheter. Sålunda fortfor fru Wood att vredgas, och den värda trion att gapskratta i flera minuter, utan att någon af dem sjelfva visste hvarföre; till dess sällskapet ökades med herr Wood, klädd i sina helgdagskläder och med sina dyrbaraste skospännen. Utan att fråga efter orsaken till den allmänna lustigheten, eller ens efter namnet på sina gäster, tog snickaren dem i hand, den ena efter den andra, klappade herr Kneebone vänligt på axeln, och började skratta lika så hjertligt som någon af de öfriga. Nu kunde fru Wood ej uthärda längre. Jag tror ni äro förtrollade allihop, sade hon.