Aftonbladet – 6 september 1847, sida 3

(Insändt.) Vid Emilie Högqvists graf. Bär Jljufva flägt en bälsning ifrån söder En andehviskning från det sköna land Der drufvan under solens strålar glöder. Och allt förtärs utaf sin egen brand Till höga nord, der ibland tallar gröna. Ett slägte lefver, känsligt för det sköna. Och hälsa nordens barn från nordens dotter, Som tynade i söderns ängder bort; Förbytte jordens emot himlens lotter Och slöt ett lif så tjusfullt men — så kort, Och säg: på fosterjorden sist hon tänkte Som henne allt med hyllning städse skänkte. Hur kärt var henne icke hemmets bygder De tallbeskuggade, vid Mälarns strand Det hemmet vidtbekant för sina dygder Som ädla, stora, gå der hand i hand. Hur gerna hade hon ej velat gömm:s Uti den kära jord och sedan — glömmas. Men fastän stoftet göms i södernps dalar Så lefver städse hennes minne här Och allt det ädla man om henne talar En mincesvård åt hennes bjerta är. Så öfverlefver dygden sjelfva tiden Liksom en krans af cterneller vriden. För främlingen, som kommer ifrån norden Och stannar sorgsen invid hennes graf År det en tröst att veta henne vVorden En engel flygtad bortom tidens haf, Som ren en oförvansklig krona vunnit. Och som sitt rätta, sanna hem har funnit. K. K—g—.