Aftonbladet – 6 september 1847, sida 2

Har jag sagt någonting, som kunnat förolämpa er? Åh nej! Men om ni inte vill att jag skall bestämdt afsky Jack Sheppard, så Jå mig aldrig mer höra ett ord idet ämnet. Dessutoro, tillade hon och rodnade ännu djupare, är det ett ämne, som inte passar att tala om. Nå väl, vi skola tala om någonting annat, svarade Thames med mycken allvarsamhet. Hvad skulle ni säga, om jag funne mig föranlåten att lerana er? Winifred såg ut, som om hon ej kunde uthärda en sådan föreställning ett enda ögonblick. Jag vill icke förmodar, yttrade hon efter en stunds tystnad, att ni lägger någon vigt på det ord, som min mor fällde i hastigheten. Hon har redan glömt det.n Men jag kan aldrig glömma det, Winny. Jag vill icke längre vara en börda för dem, på hvilka jag har intet annat anspråk, än deras medlidande., Vid dessa ord, som han yttrade med en låg och bedröfvad, men stadig röst, fylldes Winifreds mörka ögonlock med ymniga tårar. Om det är ert allvar, Thames,, sade hon med en mildt förebrående blick, å är ni mycket dåraktig; och skall det vara ett skämt, tå är det alltför grymt, Jag är öfvertygad, att min mor icke hade för afsigt att såra edra känslor. Hon älskar er för mycket att vilja göra det. Och jag ansvarar, att hon aldrig mer skall yttra en bokstaf, som kunde göra er ledsen.n Thames försökte att svara, men rösten felade honom. Å, Gud ske lof! jag ser att stormen har gått öfvers, ropade Winifred, och hennes ansigte uppklarnade. : Ni misstager er, Winny. Ingenting kan förändra mitt beslut. I morgon lemnar jag detta hus.p Den lilla flickans mod sjönk på nytt. Gör det åtminstone icke utan. att rådfråga min far — er far, Thames, sade hon med bedjande röst; lofva mig det.s