Aftonbladet – 6 september 1847, sida 2

Mycket gerna. Och ännu mer, jag lofvar er alt rätta mig efter hans vilja.n Då är jag alldeles lugn, ropade Winifred, full af glädje. Jag är säker, att han icke skall försöka afråda mig, återtog Thames. Det småleende, som svälfvade på Winifreds lippar, tycktes säg2, alt hon trodde tvertom. Men hon yttrade ingenting. I fall han skulle samtycka. .., Det gör han aldrig, inföll Winifred. I fall han skulle samtycka, säger jagp, fortfor Thames, vill ni då lofva, att Jack Sheppard skall erhålla det rum jag hittills ägt i er tillgifvenhet, Winny ? Aldrig! svarade det lilla fruntimret; jag kan aldrig älska någon så högt som er. Utom er far. Winifred var på vägen att svara nej,, men hon hejdade sig; och, med kinden betäckt af rodnad, mumlade hon: jag önskar, att ni ej må plåga mig vidare angående Jack Sheppard.n Hela detta samtal hade blifvit fördt afsides och med låg röst, så att det icke hunnit till herr och fru Woods öron, hvilka dessutom voro tillräckligt sysselsatta med hvarandra, såsom inbegripna i en liten äktenskaplig tåte-å-tete efter deras eget manår. De sista orden hade likväl blifvit hörda af fru Wood och väckt hennes uppmärksarabhet: Hvad är det ni säger om Jack Sheppard? skrek hon. Thames gjorde den anmärkningen ... Thamesl upprepade fru Wood och gaf i detsamma sin man en förtörnad blick. Det är också eit bevis på er envishet och er brist på smak. Hvilken annan än ni skulle kunnat påfinna ett sådant namn åt gossen? Att uppkalla en kristen .menniska efter en flod! Ingen bättre person har någonsin blifvit kallad Thames, och Darrell var utan tvifvel en person af rang, så framt icke hela bistorien om gossens räddning. ur sjön är en dikt.p Min bästa vän! ni glömmer. .. Nej, herr Wood, jag glömmer ingenting. Jag har ett förträffligt minne, Gud vare lof! Och