Manchester. Jag ville inte för allt i verlden, att han skulle se mig i detta tillstind. Han skulle aldrig förlåta er. Å! å! min söta vän! Tsertom tar herr Kneebone alltid mitt parti, då något litet missförstånd råkar uppkomma mellan oss begge. Jag skulle bara önska, att han ej vore en papist och en Jakobit. pJakobit!, upprepade fru Wood. Ser mean bara på! Kunde icke han med samma skäl beklaga sig öfver, alt ni är hannoveran och presbyterian? Det der är bara en opinionssak; hvar och en följer sin öfvertygelse. Och nu, min älskade vän, tillade bon med en försonande blick, vore det så godt att vi slutade vår träta. Jag är villig att ge efter. Men en sak miste ni lofva mig: att ej vidare gå och hetsa på den der lastfulla tiggerskan i Willesden. Man rår inte för alt man är svartsjuk, äfven på ett ovärdigt föremål; det vet ni väl. Glad att få fred på hvad villkor som helst, gaf herr Wood det begärda löftet, ehuru han ej kunde undgå att tänka, att om någon af dem bade orsak att vara svartsjuk, så var det just han. Och här må det tillåtas oss att framställa, en värkning angående det besynnerliga och oförarliga välde, som fruntimmer af en trätgirig och häftig natur så ofta utöfva — man kan i ett sådant fall knappt säga — öfver sina berrar och män: ett välde som synes sträcka sg, icke allenast till beherrskande af mannens vilja, utan till och med af hans tycken och känslor. Vi kunna ej påminna oss att någonsin hafva träffat en enda man, som varit känd att stå under toffeln, och som ej varit nöjd med sin lott, ja,