Aftonbladet – 4 september 1847, sida 3

ten och utomordentligt väl bildad, med den korta stolta öfverläpp, som räknas för högsta graden af skönbet. Jacks näsa var bred och platt; Darrells rak och fin som näsan på en Antinous. Med ett ord, den enes hela ansigtshildning hade något lågt och simpelt; den andres bade ett uttryck af ädelhet, som man sällan finner hos andra än personer af hög börd. Darrells ögon hade den klara gråa färg, som det är svårt att skilja från blått vid dager och från svart vid ljus; och hans rika bruna bår, som icke en gång fosterfaderns löfte om en ny modern peruk kunnat förmå honom att låta klippa bort, föll i tjocka glänsande lockar ned på hans axlar; hvaremot Jacks tätt afklippta svarta bår gaf åt hans hufvad den besynnerliga trinda form, vi redan omnämnt. Medan Thames blygsamt uttryckte den önskan, att han målte kunna motsvara sin fosterfaders gynnsamma spådom, hade Jack Sheppard sprungit uppför en liten stege, som stod lutad emot väggen, och derifrån med en apas vighet upp på en ställning, som var gjord för att bära en bop korta sparrar och block, hvaribland han letade efter ett stycke trä, som han behöfde för det arbete han hade under händer. I brådskan såg han ej så noga efter, hvar han eatte f.ten; och då ett bride, som han klef på, gal sig undan, skulle han ha fallit, om han icke fattat tag i en tjock plinka, som låg tv:rsföre på en bjelke mid öfver hans hufvud. nÅkta er, Jack, ropade Thames, som såg hela förloppet; den der plankan ligger inte sökert: ni drar ner den. Men varningen kom för sent. Sheppards tyngd hade rubbat plankans jemnvigt; den svigtade, och föll långsamt utföre. Jack, som förlorat all besinning, släppte sitt tag cch föll ner på ställningen. Plankan hängde öfver hans hufvud, Ett ögonblick till, och dess tyngd skulle krossat honom, om icke en lilen men stork arm hade hejdat dess nedfallande. Fort undan, Jack) ropade Thames. Jag kan inte hålla emot längre. Min arm blir fördorfvad. Se så, nu bär det af skrek han och släppte planksn, som föll med stort brak rer