Aftonbladet – 4 september 1847, sida 2

Säg ut — var icke rädd, yttrade Wood med en mild och uppmuntrande ton. Om ni har gjort något, som är orätt, så bekänn sanningen, och jag vill förlåta er. Jag förtjenar ej att ni förlåter mig!, svarade Jack och brast i tårar; jag fruktar att jag har gjort för mycket orätt. Känner ni igen den bär, mästare? tillade ban och tog opp en nyckel ur sin ficka. Hvar har ni fått tag i den? frågade Wood. Jag fick den af en karl, som satt och drack häromdagen med Blueskin på Lejonet, och som jag tror, ehuru han drog ner hatten öfver ögonen och höll en näsduk för ansigtet, att det var Jonathan Wild. ,Hvar har ban fått den ifrån? frågade Wood med förundran. Det kan j.g inte säga. Men han lofvade ge mig eit par guindcer, om jag ville försöka, huruvida den tog opp era lås, För tusan!s utropade Wood; det är min gamla huvudnyckel. Den här nyckeln, tillade han, i det han tog den af gossen, ,blef stulen ifrån mig af er far; Jack. Hvad han tänkte göra med den, är nu likgiltigt. Men innan han afrättades i Tyburn, ålade han er mor att återlemna den till mig. Hon förlorade den medan hon bodde i Myntet. Jonathan Wild bar säkert stul:t den ifrån henne der. ,Det har han säkert, sade Jack, hastigt; men Jåt mig bara behålla den tills i morgon; och om inte jag fångar honom 1 en snara, hvarifrån han med all sn list skall ha svårt alt reda sig, så vill jag aldrig heta Jack Sheppard. ,Jag ser hvad er afsigt är, Jacky, svarade Isnickaren; men jag tycker ej om understucket verk. Alven då man har att göra med en skälm, bör man vara öppen och uten förställning. Det är min grundsats, och den följes af hvarje hederlig man. . Det skulle vara af stor vigt, lag måste crkänna det, at få Jonathan