Aftonbladet – 3 september 1847, sida 2

Men i denna ställning var ban utsatt för värre faror än annars, Visserligen riskerade han mindre att bli bortryckt af stormen, men han var så mycket mer blottställd för att bortsvämmas af vattnet eller att qväfvas. Under det han låg sålunda på ryggen, tyckte han sig känna att han skred småningom ned ifrån plattformen. Utom sig af förskräckelse, sprang ban opp och nu halkade han i den slippriga gyttjan, så att hans inbillade farhåga hade nära blifvit sanning. Han försökte derpå att klättra uppföre de sluttande afsatserna på bropelaren, i hopp att på det sättet kunna hinna till något af de många fönster och gluggar, hvarmed brons sidor voro späckade, såsom ett krigsskepp med styckeportar. Men detta vilda projekt blef snart öfvergifvet; och äggad af förtviflan, beslöt han våga ett tilltag, som ban bittills bäfvat att tänka på, ännu mer att försöka. Det var att gå e!ler krypa fram på den smala kant af stendammen, som sträckte sig under hela hvalfbågen, och sålunda komma till östra platiformen, der han ver skyddad af bron och således mindre blottställd för stormens våldsamhet. Ofvertygad att, om han stannade längre der han nu var, skulle han oundvikligen omkomma, anbefallde Wood sig i bimlens beskydd, och började sin farliga vandring. Hållande varsamt i sin famn det anförtrodda barnet, som han, äfven i denna förskräckliga belägenhet icke bade bjerta att öfvergifva, föll ban ned på knäna och kröp långsamt framåt, under det han vägledde sig med högra handen. Men han bade knappt kommit under hvalfvet, förrän vindstötarne kändes så häftiga och stormens dån