Aftonbladet – 3 september 1847, sida 2

FA skapnad sprinsa upp på stendammen, i samma ögonblick båtarna stötte tillsammans; men som han ej märkte någon i sitt grannskap, trodde han, att han misstagit sig. För att göra Woods närvarande beligenhet och hans följande företaganden fullt begripliga, torde vara nödigt att gifva något begrepp om skapnaden och beskaffenheten af den plattform, varpå han funnit sin räddning. Det är redan sagdt, att hvar och en af de till de särskildta hvalfbågarne hörande pelare af garla Londonbron var skyddad mot flodvattnets våldsamhet genom en stor och långt utsträckt stendam. Dessa dammar voro olika breda, allt efter vidden af den pelare hvar och en omfattade. Men de voro alla nästan afsamma längd, och byggda ungefärligen i skapnaden af en båt, med begge ändarna lika spetsiga som kölen på en kanot. De stenkistor, som utgjorde grundvalen för dessa dammar, voro beklädda på sidorna med huggen sten, och dessutom ytterligare befästade med horisontelt liggande timmerstockar; också hade de redan i århundraden motstått strömmens våldsamma anfall. Några af dem äro imedlertid nu begrafna i bottnen på Themsen. Den dam, hvarpå snickaren befann sig, var den fjerde från Surrey-stranden. Den var omkring nio fot i bredd, och något mer i längd; men den var betäckt med dy och mudder, och vågorna slogo beständigt öfver den. De ofvannämnda tvärbjelkarna voro så glatta som is; och öppningarna emellan dem voro fyllda med valten, som räckte öfver knäna. Snickaren kastade sig, så lång han var, ned på stendammen, för att undgå stormens raseri.