Aftonbladet – 3 september 1847, sida 1

skakade boningar, och återvände dit, skrämda tillbaka af fruktansvärdare faror. Verldens sista tid tycktes vara kommen. Under denna allmänna omstörtning och förtviflan, medan hela London darrade vid störmens röst, var snickaren, som befann sig midt på strömmen i en liten bå!, mindre utsatt för följderna af dess raseri, än man skulle förmodat. Den båt, hvari han färdades, blef ej omstjelpt. Lyckligtvis hade den ändrat sin kosa genast efter barnets tagande om bord, och i följd af denna vändning kom båten att moltaga med aktern första schocken af orkanen, som blåste från sydvest. Härvid doppade den förstäfven så djupt ner i vattnet, att den nära hade gått oqvaf. Men den reste sig straxt igen och hoppade med största snabbhet öfver de brusande vågorna, åt hvilkas godtycke den nu varj relt och hållet öfverlemnad. Wood hade, vid! örsta utbrottet af orkanen, kastat sig instinktnässigt på bottnen af båten, och hållande den illa faderlösa tryckt intill sitt bröst, sökte han yereda sig på alla möjliga händelser. Medan ban var sysselsatt härmed, kände ian att någon tog honom hårdt i armen, och detsamma nirmade sig Benjanins läppar tätt ntill hans öra. På det stormens våldsamhet ;j skulle borttaga ljudet af rösten, böll roddaen dessutom sin mun bstäckt med handen,: inder det han talade. Det är allt förbi med oss, herre,, stånkade Benjamin; intet annat än ett merrakel kan rälsa oss. Båten rusar rakt på bron; och enlera blir han sönderslagen emot stenhvallvet, Mer går han inunder och dränker sig, det är: