Aftonbladet – 3 september 1847, sida 1

sex ända till Surreystrarden. Husen voro älIdre, bodarna mörkare, ingångarna trängre, det jär sent; men larmet, folkmängden, den oupphörliga rörelsen, voro de samma. Bron hade den tiden på begge ändarna hvälfda portar, försedda med stora spikar, på hvilka voro uppsatta, såsom på alla offentliga portar i äldre tider, åtskilliga hufvuden af förrädare. Den kunde äfven skryta med ett kapell, helgadt åt S:t Thomas, under hvilket var en krypta, som var byggd på ett sällsamt sätt midt emellan hvalfbågarna, och der, enligt en inskrift, var begrafven Peter Kapellan i Cole-church, som började bygga stenbron i London. Denna bro bade för örigt en annan byggnad att skryta med, som nu visserligen är helt och hållet förfallen, men som i fordna tider kunde täfla i prakt med hvilket palats som helst, nemligen None-such-house. De öfriga byggnaderna på bron stodo tätt intill hvarandra i rader; och så dyrbart ansågs hvarje tums utrymme, att mångenstädes källare, ja, till och med boningsrum, voro anlagda uti sjelfva de fasta bropelarne. Gamla London-bron (den nuvarsnde brobyggnadens stamfar) hyvyilade på nitton hvalfbågar, af hvilka hvar och en Var uti böjd och djuplek ett Rialto! Tvalfbågarne stödde sig på ofantliga stenpelare; ch dessa åter på stenkistor eller dammar, som oro byggda långt ut i strömmen för att mottå flodvattnets våldsamhet. Uppväckt ur sin dvala ge: om: Benjamins arning, tittade snickaren upp och sig helt ära den dunkla sknggan af bron, som skym