Aftonbladet – 3 september 1847, sida 1

tas. Den trängde igenom sjelfva skinnet på menniskorna, dödade känslan i köttet, förlåimade hvarje förmåga. Det tjocka mörkret ökade ännu mer fasan af stormen. Förödelisens ande rusade fram, utrustad i sin mest hemska skrud. Ingen såg honom, men alla kände hans närvaro, och hörde thordönet af hans röst. — Inbillningskraften,. understödd af mörkret, befolkade luften med spöken. Man tyckte sig. höra tiotusen hästar stampa i luften, liksom förödelsens verk varit åt dem uppdraget. Rysliga skepnader syntes fladdra omkring, burna på stormens vingar, uppäggande och ledande dess raseri. Den verkliga faran lemnides ur sigte, eller glömdes helt och bållet, för dessa sjelfskapade farhågor; och miånga klenmodiga varelser skrämdes från förståndet! genom öfverdrifven fruktan och ångest. Sådant hade fallet nära blifvit med snickaren, om han ej blifvit väckt ur den försoffning, hvari förtviflan nedsänkt honom, genom Ben-! jamins röst, som tjöt i hans öra: Bron!bron!,! SJUNDE KAPITLET. GAMLA LONDON-BRON. London hade, på den tiden då denna historia infaller, ej mer än en enda bro att skryta med... Men denna bro var märkvärdigare än någon af dem hufvudstaden nu eger. Botäckt med hus ifrån ena: ändan till den andra, bade lenna vördnadsvärda och pittoreska brobyggnad utseende af en gata midt öfver Themsen.!: Det var likasom Gracs-church-gatan, med alla ina bodar, magasiner och oupphörliga folk-); rängsel skulle gått i en sträcka ifrån Middle