Aftonbladet – 3 september 1847, sida 1

JACE SHEPPARD. ) ROMAN AF W. HARRISON AINSWORT i. Under föregående uppträden hade en döds stillhat herrskat i luftens region. Men just detsamma Rowland sprang till styret och ga signal att förfölja den nyss upptäckta båten hördes uppifrån e:t din, likasom af en h:l artillerisalva, och vindarne bröto ännu en gång sina bojor. Nyss förut var vattenytan jemn, och svärt som bläck. Nu var den hvit af skum, fräsande och sjudande som: en ofantlig kittel. Blåsten for ännu en gång hvinande fram öfver den upprörda strömmen, ryckte bort de hvita lakan af skum som betäckte den, stinkande deras innehåll vidt omkring såsom ett tätt regn, och lemnade sålunda den rasande strömmen ännu svartare än förut. Stormen hade nu blifvit en orkan; denna orkan var den förskräckligaste som någonsin ödelagt vår stad. Förstörelse utmärkte öfverallt dess lopp. Nedstörtade kyrktorn och ramlade slott; träd uppryckta med rötterna; många hus jemnade med marken; på de flesta andra taken afryckta; likaså på alla kyrkor de tunga blytaken, hvilka, efter hvad krönikorna berätta, afrycktes och sammanveeklades såsom pergamentsrullar). Ingenting skonades af den ursinniga stormen, hvarken till lands eller sjös. De flesta skepp sam lågo på Themsen lösrycktes från sina mor:ngar, och krossades mot hvarandra, eller söndersplittrades mot stranden. Allt var mörker, förvirring, fasa och förstörelse. Monniskornå flydde från sina ) Se AA. B. Ju 197—202