Aftonbladet – 3 september 1847, sida 1

säkert. Vattnet har väl fallit tolt fot, och kon ihåg bara, på en sådan natt, då en hel flott I kunde blåsa åt helvete. I Wood kom ihåg det, och suckade helt högt I Gud hjelpe oss! utropade han; shur kunde vi vara så galna och åsidosätta den gamla ma: Itrosens varning ? i; Det är en ting som oroar mig, fortfor Ben: jamin. Hör på, herre, jag ville be er om något. I fall ni är lyckligare än jag, och kommer väl i land, så ge roddarpengarne åt gamla Saltvatten. Jag gaf honom tummen på, att om jag förlorade vadet, skulle han få sin betalning, entingen jag vore lefvande eller död; och jag önskade gerna vara ordhållig. Vill ni göra det ? Ja, jag vill svarade Wood hastigt. Var det åskan? stammade han, då i detsamma en förfärlig knall hördes ofvanifrån. Nej, det är bara en ny orkan;, svarade Benjamin; hör! nu kommer den. Herren förbarme sig öfver oss, arma syndarel utropade Wood, då ett förskräckligt vindkast slungade ett störtregn öfver båten och. genomblötte dem, som voro om bord. Orkanen hade nu nått sin höjd. Vinden skrek, liksom af glädje att hafva fått uppdrag att uttala Guds vrede. Det döfvande och oaflåtliga dånet tycktes nästan. tillintetgöra, hörselns förmåga. Den ,som vändt ansigtet mot orkanen skulle blifvit i ögonblicket qväfd. Den .rängde in i hvarje öppning mellan kläderna, och slet dem från kröppen på den som bar lem, till. och med om han fasthöll dem med Ml sin styrka. Flera sådana exempel berät