Aftonbladet – 2 september 1847, sida 3

ligt under striden, och hade den ej varit fast bunden vid den större båten, skulle den ovill korligen blifvit omstjelpt, och begge de stridande kommit i vattnet. Imedlertid kände Rowland s:g blifva allt mer vanmäktig unde: sin motståndares kraftiga tag. Då ropade har på sin andra tjenare, den som höll facklan Denne förstod meningen, tog värjen ur sin herres hand och genomborrade dermed Darrells kropp. I nästa ögonblick tillkännagaf en tung duns i vattnet, att flyktingen hade blifvit öf. verlemnad åt böljorna. Darrell dykade likväl genast opp igen; och ehuru dödligt sårad, gjorde han en förtviflad ansträngning att upphinna båten. Mitt barn! suckade han med svag röst. En god påminnelsel svarade Rowland, som ade åskådat hans ansträngningar med ett lende af tillfredsställd hämnd; jag hade så när lömt under förvirringen den fördömda ymprvisten. Se der har ni den,, ropade han, i det van tog barnet, som Darrell hade lagt i botten ;å båten, och slungade det tli dess olyckliga ader. Barnet föll icke långt ifrån Darrell, som, då an hörde plaskandet, ilade till stället och fick ag i barnet, innan det sjönk. Just i detsamma rådde ljudet af årslag bans öron och ban såg Woods båt, som närmade sig till honom. Här är han, roddare, skrek den välmenande nickaren. Jag ser honom; ro allt hvad ros kan. Det vore just sättet att gå miste om honom, rerren, svarade Benjamin med köld. Vi måste