Aftonbladet – 2 september 1847, sida 3

hålla oss stilla, strömmen för honom nog till oss.n d Benjamin hade rätt. Drifven af strömmen, var Dearell inom ett ögonblick vid sidan af båten. Hugg tag här i åran, sade roddaren. Tag emot barnet först, ropade Darrell och höll opp det, medan han hängde s:g på åran med en döendes sista ansträngning. Ge det åt mig,, sade snickaren. Se så, nu är barnet i säkerhet. Räck mig er hand.n Jag har ingen styrka mer, sade flyktingen och drog efter andan. Jeg kan ej hålla mig fast. Lemna mitt barn åt... det är... o Gud! jag sjunker! ge det åt... At hvem? ropade Wood. Darreil försökte svara, men kunde ej frambringa annat än orediga ljud. I ögonblicket derpå släppte han åran, och sjönk för alltid. Rowland hade imedlertid hört ljudet af röster, och oroad deröfver, ryckte han facklan ifrån sin följeslagare för att lysa åt den sidan, hvarifrån han hörde talas. Han blef sålunda vittne till den händelse vi nyss beskrifvit, Sådant förbannadt öde! ropade han. pDet ligger en annan båt i vårt kölvatten. De hafva räddat barnet. Lossa vårbåt ifrån: den lilla och fatta årorna genast. — Qvickt! Dessa befallningar blefvo skyndsamt verkställda. Biten lösgjordes, och roddarne iåtertogo sina säten. Rowlands afsigt blef likväl tillintetgjord på ett lika oväntadt som förfärligt sätt. 2 (Forts. följer.)