störa sigNvarken al riksdagsmannaval eller tid-j ningar. ——— Lt — De konservative hafva åter ryckt i fält. Ett litet guerillakrig bar visserligen hela tiden, sedan Morgonen försvann och Posttidningen fick sitt bekanta munlås, varit fördt i Minerva; men det stridssätt, der begagnas, har så förlorat krediten, att man ej kan anse den konservativa saken i ringaste mån dermed hafva varit tjent, snarare tvertom. En daglig tidning med större utrymme och, såsom man bör förmoda, anständigare stridssält ansågs nödvändig, och den så länge omtalade Tiden har omsider framträdt. Vi äro långt ifrån att finna det besynnerligt eller tadelvärdt, att de konservative söka sig en organ för sina åsigter; vi anse det deremot för helt naturligt. De, som af verklig öfvertygelse äro konservative, och således anse alla förbättringar i samhällsskicket i den riktning, de liberala idgerna angifva, vara, tvertom, olycksbringand och ledande till samhällets upplösning, måste önska, att motarbeta dessa iders framgång; och de, som väl inse, att mycket i samhället behöfver ombildas och förbättras, men hvilkas enskilda interessen göra dem tili fiender af alla dylika reformer, förena sig helt naturligt med de förstnämnde i deras strid emot liboralismen, ehuru af helt andra grunder. Men båda dessa fraktioner af konservative befinna sig på ett mer och mer sluttande plan. De, som verkligen bona fide äro konservative, äro till större delen åldrige män, och deras leder glesna med hvarje dag allt mer och mer; de af interesse konservative stå väl något mera på sig; men det är otvifvelaktigt, att tiden i sin fortgång kommer att äfven högst betydligt inverka på dem, och afnöta mycket af deras fördomar. Den generation, som växer upp, kommer att inträda i statslifvet med helt andra ider än de konservativas; och det är sannolikt, att icke många decennier förflyta, innan de gamla lärorna, sådana vi hört dem här drifvas af politiska skriftställare, komma att helt och hållet sakna sympathier inom nationen. Hvilka utsigter har, under sådana förhållanden, en konservativ tidning för sig, att kunna verka och äga bestånd? Dess verkan, utanför det konservativa partiet, blir — ingen. De, som redan på skäl och grunder stadgat sina politiska tänkesätt och omfattat de liberala iderne, skola till en stor del icke ens taga kännedom om den nya upplaga af uisliten konservatism, som nu bjudes dem i tidningen Tiden, emedan derna redan visar sig icke blifva någonting annat, än hvaråt Sv. Biet och Morgonen låuit publiken känna vämjelse. De åter, som af en eller annan anledning läsa Tiden, blifva säkerligen icke omvände af den. Tiden har sin starkaste motståndare i tiden: denna gör ungdomen och i allmänbet den yngre generationen till anhängare af den lagbundna friheten och sarmhällsutvecklingen; hvarföre det är och blir förgäfves, alt söka på de unga sinnena inympa dessa utnötta doktriner, hvilka Tiden hyllar såsom tidning. Denna organ blir således egentligen blott en predikani inom den konservativa församlingen sjelf, som till punkt och pricka känner alit detta förut, ehuru den visserligen kan stödjas, styrkas och stadfästas i sin tro. Mean bör vara fördragsam äfven i politik, och det vore stor synd, alt missunna de konservative den hugnad, de kunna hemta af att se sin lära ånyo rent och klart predikad. Men i statslilfvet, i verkligheten, komma de härmed ingen väg. Manj behöfver ej vara någon profet, för att inse detta. Hvad de liberala i allmänbet vilja, och särskildt de liberala här i landet, med afseende på våra förhållanden, det har så ofta blifvit framstäldt och utveckladt, att det vore ett fulikomligt öfverloppsarbete att särskildt vid detta tillfälle — d. v.s. å propos de rien — ingå i en speciell framställning deraf. De konservatives ideliga invändning emot hvarje samhällsförbättring, som blifvit förordad ifrån vår politiska sida, grundar sig på det besatta föregifvandet, att men vill vända upp och ned på samhället,, och att hvad som föreslås är ohistoriskt och osvenskt. Så länge konservatismen hos oss har en organ, kommer den att streta mot reformerna med nyssnämnda fraser, jemte deras evigt idisslade variationer, och med föga annat, åtminstone på diskussionens väg. De konservative se icke, eller vilja icke se, alt så oändeligen mycket inom samhället och menskligheten förändrat sig på det sista halfva seklet, att behofvet af nya former och bild-! ningar derigenom blifvit rent af framkalladt i staten. Det är denna nybildning, der den vi