Bsy er inte omet, sade matrosen, i det han tog med eldtången ett kol ur spiseln och tände sin pipa; låt dem försöka; de komma kanske snart nog igen — eller också aldrig. Wood gick imedlertid med roddaren rakt fram till S:t Saviours trappa. Han kastade en hastig blick på det gamla förfallna fängelse, som hörde till biskopens af Winchester så kallade frihet (ty biskopens palats räckte förr ända ner till strömmen), och som hade gifvit sitt namn, Clink, åt den tillgränsande gatan; men det enda, hvarpå han vid detta tillfälle fästade sin uppmärksamhet, och som förorsakade honom icke liten oro, var den melankoliska ton hvarmed vinden tjöt genom fängelsets öppna gallerfönster. Roddaren gick förut, och snickaren följde honom, en genväg ner till strömmen, der de funno flera små båtar fästade vid trappan och hoppande af och an i den brusande strömmen, liksom otåliga öfver det tvång de voro underkastade. I en af dessa båtar kastade roddaren sig ner, och sedan han hjelpt Wood att komma efter, sköt han genast från land. Men knappt hade han hunnit sätta sina åror i gång, förrän skenet af en lykta syntes närma sig till stranden. Ett rop hördes på kort afstånd, och straxt derpå sågs en karl komma rusande nästan andlös utför trappan. Båt! ropade en röst, som Wood tyckte sig igenkänna. Ni finner en roddare sofvande under tältduken i en af de, der båtarne, om pi ser efter, herrel svarade Benjamin, i det han fortsatte rodden. sd 2