öron och skymlandet för ögonen, att det nä. stan betog honom all besinning), lopp han er ansenlig sträcka till dess krafterna helt och hållet öfvergåfvo konom. Sedan han hemtat andan och återvunnit någon sensning, började han undersöka, hvart slumpen hade fört honom; och då han gnuggade sina ögon för att se tydligare, blef ban varse en stor dyster stenmassa, med ett högt torn och ett vidsträckt tak, midt framför sig. Denna byggnad upplyste honom genast, hvar han befann sig. Han igenkände Frälsarens kyrka. Då han såg opp till det massiva tornet, slog klockan just i det samma tolf; det var således midnatt. De högtidliga slagen upprepades strax derpå från en mängd andra kyrktorn, som läto sina klockor Jjuda på andra sidan Thamesfloden, hvaribland S:t Pauls klockas djupa ton tydligen kunde urskiljas. En oförklarlig räddhåga bemäktigade sig snickarens sinne, så snart de sista Jjuden hade dött bort. Han darrade, icke i följd af någon vidskeplig ruktap, utan i den obestämda förkänslan af en innalkande fara. Tll uppväckande af dessa farvågor bidrog i ej obetydlig mån skyarnes sällamma utsenda. Öfver en af tornets spetsar vängde ett molr, hvilket dock ej ver tj cksre, in att en ljus fläck utvisade, hvar månen boann sig, som ännu varisitt ny, och som nyss nade gått opp. För öfrigt herrskade djupt mörer; men blåst-n, sam började allt mer tilltaga vildsamhet, jagide skyarna med lustig fart fver himlahvalfvet och skingråde de töcken, om voro ubredda närmare jorden. Stundom ar Månen helt och hållet förmörkad; men