I Om den der klena stackarn lefver tills har blir man, fortfor Jonathan, idet ban steg opp 3å skall jag hänga honom på samma träd som i bans fader., Nåd! barmhertighet!, skrek enkan. onJag skall bli hans onda genius!, yttrade Jonathan, som tycktes finna en njutning i at! plåga henne. Gå er väg, usling! ropade modren, hvais tålamod nu var bragt till slut genom hans skoringslösa gäckeri; hvarom icke, skola mina för-bannelser jega er härifrån ! onGå på då med era förbannelser, de äro välkomnav, grinade Wild. Fiu Sheppard lyftade sin hand, och förbannelsen darrade på hennes tunga. Men innan orden hunnit utsägas, var hennes vrede besegrad af den moderliga ömheten: hon sjönk ned på sina knän, och utsträckte sina armar öfver barnet. En moders böner, en moders välsignelser, utropade hon med brinnande känsla, och liksom med ipgifvelse, skola vara mäktigare än en fiendes ondska. Vi få väl se) ytirade Jonathan, i det hb: a hånleend2 vinde henne ryggen. Och i detsamma han lemnade rummet, föll den arma enkan framstupa med ansigtet emot golfvet. SJETTE KAPITLET STORMEN. Så snart Wood blifvit befrisd frin sina plågare, satte han af i fullt språng från myntet; ; och utan att se efter hvart han (og vägen (ty så stark var den: beständiga susningen i hang