Aftonbladet – 1 september 1847, sida 3

När fru Sheppard, som bade blifvit kullslagen på samma gång som hennes angripare, reste sig opp, såg hon Jonathan Wild ligga på knä bredvid Blueskins känslolösa kropp: Hon höll ringen intill ljuset och granskade med uppmärksamhet inskriften. Trenchard,, mumlade han; Aliva Trenchard — hvad namnet angår, hade de således rätt. Godt, om hon öfverlefver sitt missöde, — såsom den der slagskämpen de kalla sir Cecil inbillade sig — så skall denna ring göra min lycka, genom det att den bereder mig utväg att upptäcka, hvilka som äro de förnämsta handlande personerna i denna besynnerliga dram., Är det olyckliga unga fruntimret ännu vid lif? frågade fru Sheppard med deltagande. För tusan! utropade Jonathan och stoppade hastigt ringen i sin vestficka, hvarpå han upp:og från golfvet en stor ryttarpistol, hvarmed han hade slagit Blueskin i hufvudet. Jag trodde, Di var utan sansning? xLefver hon ännu? upprepada enkan. Hvad angår det er? frågade Jonathan med snäsig ton. A, inte det minsta,, svarade fru Sheppard; vinte alls. Men säg mig ändå för ro skull, om hennes man lyckades undkomma? Hennes man! upprepade Jonathan med föraktlig min. En man har sällan något att frukta af sin hustrus 2nförvanter. Men hvad hennes älskare, Darrell, angår, så kan jag säga er, alt han befinner sig i en båt på Thamesleden, der han har godt hopp, så framt han cke omkommer i stormen, (!y det blåser af sjelfva fan), att få halsen afskuren af sina förföljare. Hal! ha! Jag följde dem i spåren ända till flodstranden, och skulle ha följt dem längre, för att se utgången, om icke roddarkarlarne hade nekat att föra mig öfver. Det var imedlertid en lycka, som jag nu finner, att bändelsen förde mig tillbaka hit.n ,Ja, det var isanning en stor lycka för mig, yttrade fru Sheppard. Å, (Forts. töjer)