Aftonbladet – 1 september 1847, sida 2

Ni ljuger, kona!, skrek Jonathan, och stötte våldsamt undan henne, då hon försökte hindra honom att inträda i rummet; hon är här! — Sch! hvad var det? fortfor han, då ett plötsligt skrik hördes utifrån. Vid djefvulen! hon har klifvit mistel En ögonblicklig, förfärlig tystnad inträdde, endast afbruten af ett sakta qvidande. Sir Cecil, som jemte Rowland och flera andra, hade inträngt i rummet, rusade fram till fönstret med en fackla. Han vände ljusskenet nedåt, och i nästa ögonblick vinkade han, med bleknad kind, åt Rowland. Er syster är död! hviskade han sakta. Hennes blod komme öfver hennes eget hulvud, i sådant fall,, svarade Rowland med hårdhet. Hvad hade hon här att göra? Hon kunde ej motstå ödets skickelse, som drog henne hit,, yttrade sir Cecil med sorgsen blick. Gå ner och tag vård om den döda, sade Rowland, som ej utan stort bemödande kunde öfvervinna sin rörelse; jag skall komma efter om en liten stund. Denna händelse styrker mig imedlertid i min föresats, snarare än den verkar till hinder deremot. Skamfläcken på vår familj är blott till hälften utplånad; jag har svurit den der nidingens död, så väl som hans olaglige sons, och jag skall hålla min ed. Hör nuv, fortfor han och vände sig till Jonathan, medan sir Cecil och hans följeslagare gingo att verkställa hvad han anmodat dem om; ni säger, att ni vet hvad väg den der karlen har tagit, som vi söka efter?n Det vet jag; men jag ger ingen upplysning gratisn, svarade Jonatban. Tala dåp, sade Rowland och lade en börs j hans hand. Ni finner honom vid St. Saviours trappax, svarade Jonathan. ,Hans afsigt är att ro öfver strömmen. Men ni får ej försumma ett ögonblick. Han har åtminstone fem minuters försprång, ehuru jag viste honom den längsta vägen ti!l strömmen.