Aftonbladet – 1 september 1847, sida 2

för att der gifva åtskilliga representat:oner, — Det är en gammal anmärkning, alt gamla tokar äro oförbätterlige af princip, och Sv. Minervas n. v. författare, som i sina politiska satser älskat gå kompassen rändt om, har dock i afseende. piv oförbätterlighieten visat sig så stadig, att han ständigt pekat och pekar åt ett enda håll. Ibland de svaga sidor, som mest fällt hans kredit i publiken, är den återkommande vanarten, att, när han blifvit uppfordrad att stå till svars för någon mera lysande dumhet, publicerar han ett par rader, hvari han pompöst säger sig framdeles skola gifva svar, men att han för närvarande brister på tid för andra angelägnare ämnen,. Men undrar just hvilka ämnen skulle för Minervaredaktören kunna vara angelägnare, än att, derest han kan nemligen, rentvå sig från sina blunder? och hvilka vidlyftiga affärer han kan hafva att sköta, då han icke hinner göra hvad som af allt för honom sjelf vore det vigtigaste, derest han får antagas hysa någon aktning för sin egen existimation, eller icke sjelf nu anser sig till den grad fallen, att det icke lönar mödan sträcka ut ett finger för att försöka hjelpa upp sig? Den argusiska fasonen, att uppskjuta och lofva svar på saker, som borde besvaras genast, är så långt ifrån ny, att Argus tvärtom bäruti kan kallas fullkomligt sig lik och konseqvent, vid sidan af alla sina inkonseqvenser. Vi hade under loppet af ungefär blott en vecka i förbigående anmärkt ej mindreän tre blunder hos Minerva: Gudmundssonska saken, klassprincipens sönderbrytande af sin egen patron, och samma valsystems ytterligare störtande af dito genom erkännandet att man medelst samfålda val kommer till lika godt resultat för sjelfva klassintressena. Nåväl? Slutligen hade Aftonbladet påmint om svar på sia för länge tillbaka gjorda anmärkning om Minervas påstående, att presteståndet icke skulle stå under episkopal ledning. Hvad yttrar Minervamannen nu härvid? Jo, att den härcm utlofvade artikel skall följa, när andra för ögonblicket angelägnare ämnen först blifvit undangjorda !, I sammanhang härmed har Minervamannen ett utfall mot Dagligt Allehanda, som väl icke kan kallas grofkornigt såsom utgånget från pressens oförskämdaste penna, men emellertid skulle vara nog att i publiken fälla hvar och en,som vidare kan falla. Allehanda hade nemligen i måndags en artikel, med öfverskrift: Representationsfrågan, och hvari ena förlegad brochyr från 4859 (pFörslag till en omfattande, i laglig ordning verkställbar Representationsreformp), författad såsom det med full tillförlitlighet berättas, al f. d. utgifvaren af Argus, numera medredaktören af Minerva Johan Johanssonn, blef vederbörligen kalfatrad och till sitt bedröfliga innebåll uppvisad, särdeles i den märkvärdiga punkten, att adelsståndet, som för närvarande endast eger 1, i beskattningsoch lagstiftningsrätten, efter detta (Arg) förslag, skulle erhålla hälften deri; hvaröfver D. A. alltså fäller det omdömet: att en vidrigare karikatyr och ett mera overkställbart förslag till representations-reform icke kan kläckas i en hönshjerna; och en författare, som kunnat framkomma med ett sådant mischmach, ett sidant verkligt elände, i allt hvad som angår försöket att förbättra, vågar stiga fram och förklara odugligt, hvad andra gjort, ehuru det icke eger Yjy:del af de brister, som författarens eget arbete i samma ämne; samt söka inbilla någon, att han ensam vet, hur ettverkställbart, förslag skall uppgöras! Det kan kallas att hafva en af oförskämdhet petrificerad panna.n Nu tycker väl litet hvar, att en så faktisk uppgift på tokeri i representationsväg, som att vilja gifva en parcell inom sambället ända till hälften af hela beskattningsoch lagstiftningsrätten, innefattade något tillräckligen graverande för att böra gendrifvas, i fall det kunde ske. Hvad gör då Argus? Jo han säger: patt för närvarande rätta dessa radoterier, vore utan intresse. Tre å fyra månader härefter torde förhållandet ändras. honest ————— DJURGÅRDSTEATERN.