Aftonbladet – 1 september 1847, sida 1

.stego utföre vindstrappar. I detta ögonblick (öppnades en dörr nedanföre; ljussken flamma2de på väggen, och man kunde tydligt urskilja skuggorna af Rowland och sir C cil. Darrell stannade och drog sin värja. Ni har bedragit mig, sade ban till sin följeslagare med en låg hviskning; men ni skall ej sakna belöning för ert förräderix Var tyst!, svarade Jonathan med samma låga röst och med fullk omlig sjelfbsherskning; jag kan ännu frälsa er, För öfrigt) tillade han, då ljuset och skuggorna försvunno, ser ni nu att det var ett falskt alarm. Ingen synes till mera. I alla fall är icke ett ögonbli ck alt försumma. Ge mig er hand. Derjå drog han Darrell i största hast med! sig utföre en annan trappa och in uti en liten kammare åt baksidan af huset. Det första Jonathan här gjorde, var alt låsa väl igen dörrn; och sedan ban öppnat sin blirdlykta, skyndade han till fönstret och drog undöan en regel, hver-, med de inåt gående starka täluckorna voro tillstängda. Dessa öppnades, men nu visade sig: ett annat hinder: ett dubbelt galler af tjocka. jernstänger, som tycktes göra all undanflykt på denna väg omöjlig. Detta hinder blef likväl al Jonathen ganska snart undanröjdt. Ännu en; regel fråndrogs, och ena ändan af en kedja, som var fästad öfverst i fönsterposten, lösgjor-; des, hvarpå Jonathan sköt hela jerngallret utåt. Det föll långsamt och utan ringaste buller nod-; åt, länk efter länk, till dess hela kedjan var utsträckt, Ni är fri) sade han till Darrell, detta galler formerar en stege, på Hvilken ni kan gå ner med full säkerhet. Jag har lärt hemligheten af en viss Paul Groves, som bodde här! förr, och som sjelf förfördigat deta konstverk.) Han brukade kalla det sin räddningsmachin vid eldsvåda — hal ha! Jag har ofta begagnat denna stoge för min egen beqvämlighet; men jag had2 aldrig trott, att den skulle bl.fva nyttig till ett så godt ändamål som nu. Se så, herre; har jag nu hållit hvad jag lofvat er? Det har nin, svarade Darrell. Här är min