Aftonbladet – 1 september 1847, sida 1

igenom taket, förmodar jag? Är ni verkligen säker, att det är kött och blod?2 frågade han, och nöp dervid barnet i armen, så alt det skrek. Mitt born! mitt barn! skrek fru Sheppard, som kom rusande ut ifrån rummet bredvid; hvar är det?, Ar ni mor till detta barn? frågade den andra qvinnan och vände sig till fru Sheppard. ,Ja, ja, det är jag! ropade enkan, i det hon tog barnet och tryckte det roed obeskriflig hänryckning till sitt bröst. Gud vare lofvad! j.g har återfunnit mitt barn!s Vi hafva båda stort skäl tt vara tacksamma mot Försynen, sade det andra fruntimret med djup rörelse. Så för tusan!, tönkte Jonathan, som hade yssnat till det föregående samtalet, med lika nycken harm som förundran; jag har blifvit vackert narrad bär! Sådant dumhufvud jag ver, då jag gaf bori min blindlykta! Men jag skall snart godtgöra det — Hör hit! Ljus! ljus! Och med detta skrik störtade san utför tr:pporna. IHvart skall jag fly? ropade det främmande fruntimret, utom sig af förskräckelse. De mörda mig, OM jag blir upptäckt, såsom de ville mörda min man och mitt barn. O Gud! all min styrka öfvergifver mig!n Sonsa er, min frul ropade fru Sheppard, då nedifrån hördes ett sorl af ursinniga röster, och facklor började synas i trapporna. De komma! de komma! fly! skynda er! på taket! på taket Nej, här i rummet; jag vet, här är ett fönster, som går åt andra sidan., ,Det är stängdt, sade fru Sheppard. aDet är öppet, ropade det främmande frunimret, i det hon rusade dit, och sprang ut ;enom gluggen. Hvar är hon? dundrade Jonathan, som i Jetsamma kom tillbaka och fattade fru Shepvard i armen. : Hon flydde uppföre trappornax, svarade enkan.