Aftonbladet – 1 september 1847, sida 1

JACE SHEPPARD. ) ROMAN AF W. HARRISON AINSWORTH. Följd af Darrell, anträdde nu Jonathan den farliga vägen tillbaka. Då de kommo till gafveln af fru Sheppards hus, nåddes deras öron af höga jemmerrop, skrik och stoj, och när de tittade ner, märkte de ett förfärligt tumult ibland hopen. Orsaken dertill var saart upptäckt. Blueskin och Myutfolket slipade Wood till pumpen. Den olycklige snickaren stretade af alla krafter emot, men fåfängt. Hars hatt blef uppsatt på en påle, h:ns peruk på en annan. Hans nödrop besvarades med salvor af skratt och hånfulla uttryck. Han blef ömsom prällad i luften, och ömsom rullad i rännstenen, till dess han ej mera syntes för orenlighet. Detta skådespel tycktes göra Jonathan lika mycket nöje, som sjelfva den verkställande hopen. Han kunde ej återhålla sin tillfredsställelse, utan gnuggade händerna med förtusning och kiknada2 af skratt. Min Gud! ropade Darrell, det är den stackaren som jag för en stund sedan lemnade i sticket der nere; jag är skuld till hans misshandling. Det är ni ganska sikert,, svarade Jonathan, skrattande; men hvad gör det till saken? Det kan bli en varning för honom i framtiden och öfvertyga honom om dårskapen att vara svag och godhjertad! Som han imedlertid märkte, att hans skämt icke behagade hans följeslagare , och hen dessutom fruktade att desne kunde af medlidande med snickeren låta förleda sig till någon obetänksamhet, så upphörde Jonathan med sina anmärkningar, och för att göra slut på samtalet, hoppade han genom en öppning ner i vinden. Darrell följde hans exempel; men, ehuru han dervid fann sig besvärad af den börda han hade på armen, vägrade han likväl bestämdt att mottaga den hjelp Jonathan erbjöd honom. Sedan begge sålunda kommit lycklige ner ifrån taket, gingo de tyst och varsamt vidare, och ) Se A. B. 4 197—2900.