Aftonbladet – 1 september 1847, sida 1

( Med denna prisvärda föresats lemnade han rummet och ville skynda utföre trapporna, då han mötte en qvinna, som han i mörkret tog för fru Sheppard. Denna qvinna fattade hoInom i arzen och qgvarhöll honom, i trots af har.s bemödanden att komma lö.. Hvar är ban? hviskade hon med cen af djup rörelse darrande stämma. Jag hörde hans röst; men jag såg de andra der nere vid trappan, och vågade ej nalkas, af fruktan att röja honom. Om ni menar flyktingen Darrell, svarade Jonathan, så har han undkommit genom fönstret der på baksidan. Himlen vare lofvad! sade hon, i det hon drog djupt eliter andan. Skönt! det måtte jag säga! ni qvinnor äro i sanning bra vwilliga itt förlåtal anmärkte Jonathan med hånfull ton. Ni taekar himlen för att en karl undkommit, som gjorde allt hvad han förmådde att leta vrida nacken af ert barn! Hvad menar ni med det? frågade hon förundrad. Jag menar intet annat än det jag säger,, svarade Jonathan. Ni vet kanske icke, att denne Darrell ställde så till, att ert barn skulle bli ansedt för hans, och jag kön försäkra er, alt det var med nöd ert barn undslapp den snara, som redan var åtdragen om dess hals. Knepet lyckades imedlertid riktigt nog, ty Darrell har räddat sig med sin egen unge.n Då är icke det här mitt barn, utropade hon med stigande. förvåning. Om ni har ett barn der, så är det säkert någon annans,, svarade Jonathan litet förundrad; Rty jag lemnade er unge i Blucskins vård, som ännu är der nere på gatan, så framt han icke har följt med hopen, hvilket är troligast, för att ge vederbörlig tukt vid pumpen åt er andra goda vän, som icke kom så lyckligt undan., Barmhertiga Försyn! utropade qgvinnan. Hvems barn kan det här vara? Hur fan skall jag kunna veta det? svarade Jonathan snäsigt. Det har väl icke fallit ner.