Aftonbladet – 31 augusti 1847, sida 2

af dessa rum fru Sheppard, som låg och kröp: på golfvet, liksom sökande efter något; men då han öfvertygat sig, att hon ej blifvit honom varse, smög han sig åter derifrån lika tyst som han kommit, och steg uppföre en liten trappa, som ledde till vinden. Här stötte han med foten emot någonting, som så när kommit honom att falla omkull, och då han lutade sig ned för att se hvad det var, fann han att det. var en nyckel. ,Allting kan blinyttigt, tänkte Jonathan; hvem vet, om ej denna nyckel kan en vacker dag öppna låset till en guldkista. Och dermed stoppade han den i fickan. Han var just i begrepp att stiga ut på taket genom en af de många öppningar der funnos, då han märkte på golfvet några taktegel, som syntes nyss hafva blifvit urtagna. Den här vägen har han gått ut,, ropade Jonathan, spritlande af glädje; nu har jag honom bestämdt,. Derpå tillslöt han blindlyktan, steg utan mycken svårighet ut på taket, och skred försigtigt fram på takstenarne. Det var nu alldeles kolmörkt. Jonathan kunde ej se det ringaste, utan miste trefva sig fram. Ett enda falskt steg skulle ha störtat honom i gatan, eller också, i fall han hade klifvit på ett söndrigt ställe af taket, skulle han fallit ner i vinden. Han hade ingen vägledning, ty ehuru facklorna nedanföre flammade, föll deras rödaktiga sken endast på sidan af byggningen. Den vågsamme klättraren tittade en stund ned på den bullrande hopen, för att öfvertyga sig att han ej var upptäckt; och sedan han blifvit tillfredsställd i det afseendet, fortsatte han mera djerft sin väg. Sedan han hunnit till skorstenarne på baksidan af huset; stannade han ett ögonblick, och öppnade åter blindlyktan. Men ingenting kunde upptäckas, utom de kupiga takstenarne. För tusanp, utbrast Jonathan, skulle han ha kommit undan? Nej, det är icke rimligt. Murarne äro för hö