Aftonbladet – 30 augusti 1847, sida 2

på sig sin mans byxor i stället för sin egen stubb. Bandbundarne!, dundrade en grof karl, hvers växt och fordna yrke hade förskaffat honom i öknamnet: Den långa oxfösaren; hvar är de?x Ja, hvar är de?x ropade packet i chorus, svängande med sina särskilda vapen och skakande sina faeklor i luften; vi vill klå dem Wood darrade. Hon insåg nu, att han hade uppväckt en storm, som det skulle bli mycket svårt, om ej omöjligt, att stilla. Han visste hvarken hvad han skulle säga eller göra; och bans förvirring ökades vid de hotande åtbörder (och ursinniga blickar, hvarmed han he!sades af de spetsbofvar, som närmast omgåfvo honom. Jag förstår ej hvad herrarns mona, stammade han slutligen. Hvad är det han säger? röt den långa oxI fösaren. . . Hen säger att han ej förstår sig på qvickheter, svarade den karlklädda qvinspersonen. Gör slut en gång på ert förbannade oväsen, sade en ung karl, hvars svartmuskiga ansigte i fackelskenet såg ut som en mulatts. Ni skrämmer den stackarn ifrån vettet. Det lär ju klart, att han ej förstår er rotvälska; och -hvar skulle han ha lärt sig den? Tag exempel ,laf mig. Med dessa ord trängde han sig fram i till snickaren, och i det han gaf honom ett dugtigt slag på sxeln, framställde hen till hans besvarande följande spörsmål, beledsagande hvarje fråga med en ohygglig förvridning af ansigts, dragen. Fan besitta! hvar hor ni gjort af po: t liskarlarne? Djefvuln annamma er! har ni för