Aftonbladet – 30 augusti 1847, sida 1

vid; ehuru döfva de bade varit för det larm och skrik, som nyss hörts utanför fru Sheppards port; dröjde de dock ej ett ögonblick att infinna sig, då de trodde frågan vara om att upprätthål!a deras privilegier och att bistå hvarandra mot den gemensamma fienden: Sherifens Itjenstemän (polisbetjeningen). Det var också I endast genom noga iakttagande häraf, helst efter utfärdandet af den omtalta författningen, hvarigenom Gamla Myntets rättigheter inskränktes, som dess egenskap af osntastlig fristad kunde bevaras. Lagens tjenare hade under den sista tiden ofta brutit in På fristadens område; stundom hade försöket lyckats, men ännu oftare misslyckats; och sällan hade det händt, om ej genom list eller bestickning, att någon betydande fångst kunnat göras, såsom herrarne med korta stafven pläga uttrycka sig. För att afvärja oförtänkta invasioner eller öfverrumplingar, voro vakter, eller spejare som de kallade sig, stationerade vid de tre förnämsta ingångarne till fristaden, färdige att vid första anledning gifva en sådan signal som vi nyss beskrifvit; barrierer voro inrättade, hvilka, när så behöfdes, kunde genast utsträckas och tillspärra gatorna; dessutom voro de smalare gränderna försedda med portar, hvilka aldrig öppnades utan nödiga försigtighetsmått; hvar gård hade äfven sin särskilda ingångsport, hvar port sin lucka eller halfdörr, och hvar och en sådan sina reglar. Der husen hade fönster på baksidan, voro dessa starkt barrikaderade och höllos alltid stängda; och för att göra fästningen ännu mer oåtkomlig, hade man försett den med höga vallar och djupa diken, på de punkter der den syntes mest blottställd för anfall. Det fanns också en labyrint, hvilket namn stället allthittills bibehållit, dit en förföljd person kunde springa undan, och genom hvars irrgångar det var omöjligt för en polistjensteman att följa honom utan vägledning. För öfrigt kunde hvem