Aftonbladet – 30 augusti 1847, sida 1

Men innan hon hunnit mottaga barnet, rycktes det med våld ifrån snickaren af Rowland. Det här folket är i förbund med honom allihop;, ropade den sistoämde. Men vänta icke på mig, sir Cecil. Gå in i huset med era tjenare och sök villebrådet.. Jag skall draga försorg om ynglet. Denna uppmaning blef genast efterkommen. Riddaren och hans folk inträdde i byggningen, och blott en af fackelbärarne stadnade qvar utanför. Davies,, sade Rowland och lemnade honom barnet, med en betydelsefull vink. Jag förstår, herre,, svarade Davies och drog sig något afsides. Derpå ställde han ifrån sig facklar, och började långsamt och omständligt knyta opp sin halsduk. Min Gud! vill ni då se ert barn strypt midt för edra ögon, utan att en gång göra så mycket som ropa om bhjelp? sade Wood och stirrade på enkan med en blick af förvåning och fasa. Qvinna! har ni förlorat förståndet?, Och. så tycktes verkligen förhållandet vara; ty det enda svar hon gaf, var ett fånigt mumlande: Jag kan ej få rätt på nyckeln. Fan må taga nyckeln! skrek Wood. De bålla på att mörda ert barn — ert barn, säger jag! Förstår ni hvad jag säger, Johanna?p Jag har stött mig i hufvudet, sade fru Sheppard, och tryckte sin hand emot tinningen. Och nu först såg Wood en liten blodström som rann sakta utför hennes kind. I detta ögonblick hade Davies slutat sina för-. beredeiser, och släckte ut facklan. Allt är förbin, suckade Wood, och kanhända är det lyckligast för henne, att hon blifvit tokig. Imedlertid vill jag ändå göra ett sista försök att rädda det lilla kräket, om det ock skulle kosta mutt lif. Och med denna ädelmodiga föresats ansträngde han sin röst till dess högsta styrka, ropande: