igenom den fuktiga atmosferen, :ty natten va mörk och kulen. Detta Jjus stod-icke stilla utan syntes ömsom glimrande genom öppnin garne i taket, ömsom framskymtande: genom springorna i muren, eller genom de sönderslagna fönsterrutorna. Enkan sjelf kunde han ej se, men kände igen hennes torra hackhosta, och ärnade just ropa åt henne, att om hon ej finge rätt på nyckeln, skulle hon komma ner i alla fall, då han oförmodadt fick höra ett starkt buller, såsom af en kista eller något annat tungt, som föll ner på marker. Innan Wood bunnit se efter hvad som förorsakade detta buller, blef hans uppmärksamhet afvänd derifrån genom en karl, som med förtviflad hastighet kom rusande utföre gränden. Denne fann snart, att han ej kunde komma längre, hvarföre han vände om på ögonblicket och kastade sig in i den smala gången der Wood var stående. Med några oartikulerade utrop — ty ban var alldeles andlös så att han ej kunde tala — lade flyktingen ett bylte i armarna på snickaren, och utan att gifva akt på dennes bestörtning, tog han af sig en tung ryttarekappa, och kastade den öfver Woods axlar, hvarpå han drog sitt svärd och lyssnade uppmärksamt efter sina förlörföljare. Denne främlings utseende var obeskrifligt intagande; och sedan Wood hunnit något:sansa sig, började han betrakta honom med ett slags ntresse. Det syntes tydligt, att han var i sin ilders blomma; hans växt var lika fördelaktig, som hans ansigte var vackert; och ehuru hans slädsel var enkel och anspråkslös, kunde man ) misstaga sig på hans stånd; den drägt han bar, var sådan som endast brukades af de högre samhällsklasserna. För öfrigt var det en hög imponerande gestalt, och hans blick, fastän nu senom ansträngningen något mattad, uttryckte beslutsamhet och stränghet. : I detta ögonblick uppgaf barnet ett skrik, ;medan: det hadesförst varit på vägen att qväfvas af den tyngd, hvarmed det bl:f it berastadt, nen iterfålt sina lungors bruk, sedan Wood nade tagit byltet på anda armen. Främlingen vände hastigt om hufvudet vid detta ljud.