Aftonbladet – 28 augusti 1847, sida 3

och socknen ägt andra utvägar, så hade han ju förbigåtts, och, hvad som är vigtigast, befattningen hade då ej blifvit ett 2-årigt tvångsliggande, åtminstone för alla. Allmännast skulle väl då kyrkorådet, der pastor och kyrkovärdarne äro sjelfskrifna och de öfriga 2-årige ledamöter; eller ock en serskild direktion med pastor till ständig ordförande, ilikhet med skolstyrelsen, samt de öfrige ledamöterne, valda på obestämd tid, blifvit kommunens fattigvårdsstyrelse. Men församlingens pastor kan ju nu äfven väljas och fortfarande återväljas till sockennämndens ordförande, och sålunda äfven hädanefter fortfara med bufvudbestyret af fatigvården. Ja, men ett sådant val fruktar jag, att de flesta pastorer afsäga sig; och måhända nödgas de göra det, i anseende till sockennämndens många andra ärender, hvilka ej höra till deras befattning, eller kunna af dem utan största obehag skötas. Äfven svårigheten med och ansvaret för sockenkassorna, dit nu fattigkassan måste räknas, hindrar dem troligen emottaga detta ordförandeskap, helst dessa kassor med deras tillhörigheter hädanefter ej kunna förvaras i kyrkokistan och vårdas gemensamt med pastor af kyrkovärdarne. Slutligen torde invändas: pastor har ju rättighet att såsom ledamot biträda sockennämnden i fattigvårdsirender. Då denna nämnd måste, såsom jag visat, hufvudsakligen bildas af män, som med bästa vilja icke kunna såsom sig bör sköta dessa ärender, och pastors tillfälliga ledamotsskap således skall försätta honom i en högst obehaglig ställning och svårt penningeansvar, så stager jag för afgjordt, att de flesta pastorer nöja sig med att till sockennämnden öfversända listor på de af dem kända fattiga, skriftligen förorda dessas behof, och sedan antingen förtvifla om de nödställdes hjelp, eller blifva sockennämndens anklagare. Jag ser således ingen annan utväg, än att vederbörande genast erkänna sitt misstag och antingen låta socknarna på landet få fritt välja sin fattigvårdsstyrelse, med skyldighet för pastor, att, om han väljes. vara dess ordförande, eller ock bestämdt flyta fattigvården på kyrkorådet. 0, Landibo. a Vv Z (Insändt ) FRÅGA. I rikssalen är man för närvarande sysselsatt ned åtskilliga anstalter för salens begagnande ander den förestående riksdagen. Höga stiällningar äro der uppförda framme vid thronens plats, hvilka stå många alnar öfver. de båda kolossala marmorbilderna, som föreställa Gustaf Adolf den Store och Carl Johan, utan att statyerna äro förebyggda eller ens omhöljda med ett täcke. Nu händer sig, hvad som alla dasar händer vid byggnader och reparationer, att en af arbetarena råka fälla ner någon tyngd, ett verktyg, ett trädstycke eller något dylikt, vilket träffar något bland konststyckena och slår af en af de framskjutande partierna, t.ex. näsan, armen, m. m., hvarigenom det objelpligen skadas. Frågas: hvem skall då betala förlusten, arbetaren, som ej kunnat förekomma missödet, eller byggmästaren, eller den, hvilken har den allmänna tillsynen öfver slottet, hvilka bordt genom det aldra vanligaste förigtighetsmått sätta de dyrbara bilderna i skydd ör ett dylikt äfventyr?