Aftonbladet – 28 augusti 1847, sida 1

KM MINERVAS STÄLLNING TILL TIDEN. Man har under loppet af några veckor iakttagit de argusiska svängningar, hvarigenom Sv. Minerva synes bereda sig att slå någon ny lof i det politiska farvattnet; men som hafva den ständiga olyckan att blotta den kände författarens brist på grundsatser, på sammanhängande tankar och på ens så mycken kons qvens, alt uttrycken visa en mening, som åtminstone på ytan går ihop. Detta utgör dock ingenting nylt, allt ifrån den tid, då denne författare bröt sönder sin egen barna genom att kasta om i politiker, och derigenom förstöra den under sina första årgångar i flere afseenden eljest försjenstfulla tidningen Argus. När han slutligen er efter år gjort sig till en saga öfver hela landet genom att mid den mest kameleontiska natur skifta i politiska läror, tror ingen läsare mera på honom; och den hjelp han sökt i stora ord och i oförskämdt ovett mot personer, som tänka olika med honom, har icke båtat till något. Han känner tiden till den grad illa, att ban förmodar öfversilieri verka, och att någon menniska skall anse satser vederlagda för det att en motståndare sjellbehagligt kallar dem ,dårskaper, hackmat, 0. s. v. Ifvad vore lättare än att göra komplett hackmat af hela derna numera så löjlige skribents hela skriftställeri, om man ansåg det mödan värdt att behandla honom annorlunda, än i förbigående och till hälften på skämt. Vi hafva nyligen i en liten artikel visat, genom hvilket nonsens han invecklat sig sjelf i frågan om Bondeståndets votum rörande det Gudmundssonska representationsförslaget. För e:t par dagar sedan visade vi, huru han skiftat om i projektet för Klassval, som nu helt oförtänkt tillmätas lyckan, alt få till hälf:en vara Samfåldta, genom metoden ait taga subjekterna utom klassen, ehuru väljarne skola furtfsra att var insnörda uti den; en metod, hvarigenom allt hvad klassförfåktarne åstunda, ramlar öfverända. Än videre. I går föll det oss in, att i M nerva anmärka den nya besattbeten, att vilja försvara Klassval genom påståendet om de Samfä!dta valens egenskap att för klissin!ressena leda till samma re.ultat, hvarigenom olyckligtvis Minerva råkar bevisa, att Samfäldta val, som hon dock icke tål för sin död, till cch med för sjelfva klassintressena miste vara lika goda att begagna, som klassvalformationen. Man skulla kunna undra, hvad alla dessa omslag i Minerva halva att betyda, då de innebära ett halft frångående från gamla läror, ehuru under andra ord och med det vanliga b bebållandet af öfversitleriets obäkliga termer. I grunden betyda dessa svängningar väl ingenting annat, än det hos en fallen tidning venliga begäret, att så mycket som möjligt få segla en smula med i vinden, utan att erkänna den inre nöd, som drifver härtill. Likväl, cm man skulle vara berättigad att tänka sig någon djupare plen under. Minersas sista omtastningsförsök, så ligger den förmodligen i atsigten, alt på förband skilja sig från den annaltande tidningen Tiden, och söka bilda en pol tisk nyans för sig sjelf, hvarigenom hon icke alldeles faller in i den nya ultradboucheen, och drunknar i den. Det är också klart, att Minervss ställning genom tidningen T:d ns uppträde måste blifva ytterst bekymmersam. Tiden kommer utan tvifvel att drifva hufvudsakligen samma politiska läror, som Minerva i åratal idislat, och hvarmed hon kunnat oafbrutet fortfara till sin död. Det är väl också ingenting som hindrar heane att göra detsamma vid sidan af Tiden. Men förmodligen fruktar hon förlora en och annan läsare, om hon icke bar någonting annat, alt förkunna, åtminstone i litet omgjorda ord. Hennes sista laborationer i klassvalen kunna då antyda dessa försök att ställa sig på fri botten, och blifva så skild som möjligt från den nya tidningsorganen. NERE sena eene oo Svenska Minerva lofvade redan för öfver 44 dagar sedan att skingra de osanningar om ställningar och förhållanden inom Presteståndet vid de sista riksdagarne, som Aftonbladet och Allehanda — kantänka! — utspridt, och hvilka S. k. osanningar bestå deri, att dessa tidningar påpekat det notoriska factum, att den biskopliga majoriteten varit öfvervägande i Presteståndet