Aftonbladet – 27 augusti 1847, sida 3

Ör oe mr math RR RR RA SK. Var tapper, ädel, snillrik! och ditt minne Finns qvar ännu när grafven mer ej finns. E. RÄTTEGANGSOCH POLISSAKER. I förrgår upptäcktes, att en större inbrottsstöld lifvit begången aftonen eller natten förut, bos hr öfverintendenten Silfverstolpe, i buset AM 67 vid Drottninggatan. Tjufvarne, som synbarligen haft fullkomlig kännedom om lokalen, hade gått en baktrappa, som ledde till det rum, der nycklarne till hr öfverintendentens våning förvarades; dGörrspegeln till nämnde rum hade de sönderskurit; några lås, som varit dem till hinders i vindsvåningen, hade de brutit sönder. Med nycklarne i hand och i en obebodd våning (tit. Silfverstolpe bor på landet öfver sommaren), hade det nu varit en lätt sak för tjufvarne att tillgripa hvad som fanns; d2 hade icke heller försummat sig, och man kan ej ännu bestämdt uppgifva allt hvad de tagit. Det vigtigaste, nemligen ett silfyertekök om 229 lods vigt, samt sex st. matskedar och liza många gafflar, också af silfver, har lyckligtvis kommit till rätta, hvilket tillgått så, att polisen fick veta att två misstänkta personer, f. betjenten Carl Petter Bergqvist och f. korrektionisten Per Daniel Hartzel!, i förrgår tidigt på morgonen begifvit sig utom Danviks tull med någonting som de haft att bära; och polisbetjeningen råkade så väl på spåren, att de ofvannämnde sakerna, jemte några näsdukar, sidenbitar och annat, hittades i ett skogssnår. Derpå skyndade polisbetjeningen att uppsöka Bergqvist och IHactzells Vid visitation hos den förre fanzs et stycke siden, som han kallade för halsduk, men hvilket befanns hafva blifvit utklippt från ett af de stycken, som varit gömda i skogen. Det förekom också besvärande mot Bergqvist, atf han just hade dea lokalkännedom, som här ofvan anmärkts, enär han tillförene varit i tjc hos öfverintendenten. Men han nekade till all del i saken. Han blef dock häktad, äfven af det skäl, att han länge strukit omkring utan någon egentlig sysselsättning. Med f. korrektionisten Hartzell kom polisbetjeningen längre. Så snart han blef antastad och fanns innehafva åtskilliga misstänkta småsaker, erkände han sin delaktighet i ifrågavarande stöld, i hvilken enligt hans uppgift, Bergqvist hade förnämsta skulden. Bergqvist skulle i tisdags afton hafva träffat Hartzell — berättade denne — och frågat om han ville följa med honom; de hade sålunda gjort hvarandra sällskap till ett hus vid Drottninggatan; B. hade gått upp i huset och H. imedlertid väntat der utanför; Harizell kunde väl förstå att det var fråga om att stjäla, men det gick mycket tyst till; när Bergqvist kom ner hade han haft någonting att bära, och Hartzell hade hjelpt honom dermed hem; påföljande morgon hade de följts åt med godset till en af Bergqvists bekanta på söder, och slutligen hade Bergqvist och hans bekante burit det tillgripna utem tuilen i skogen. Hartzell bade aldrig kommit att se hvad det var, som Bergqvist stulit. Då Hartzell först afgaf denna berättelse i poliskammaren var Bergqvist ej inne; när den sednare derpå infördes och skulle förklara sig, började han med, att han alls icke kände Hartzell, att denne aldrig varit hemma hös honom, o. s. v. Herr polismästaren talade till Bergqvist såsom till en mindre vetande: och Bergqvist lärer verkligen häfva på sitt samvete den galenskapen, att en gång för ett år sedan hafva hoppat i strömmen. Enligt gevaldigern Jäderins förmenande vore dock Bergqvist icke så mycket galen, som elak. — För att Bergqvist skall förmås till bekännelse, har han blifvit insatt i cell. — Uti Aftonbladet för den 49 dennes är omberördt, att ett fruntimmer en dag i början af denna månad vid Munkbron förlorat sin ridikyl med 200 riksdaler rgds. Polisen har nu upptäckt, att en fattig qvinna vid namn Charlotta Sundberg, som underhållit sig och sin dotter, ett minderårigt flickobarn, med tvättning, plötsligt kommit i besittning af en stor summa penningar, hvarmed hon betalt sin hyra och köpt sig åtskilliga förnödenheter; och då hon blifvit tillfrågad hvarifrån hon fått så mycket penningar, har hon uppgifvit att hennes dotter hittat tvåhundra riksdaler — en sedel på 109 rdr bko och en på 33: 46, samma slags sedlar som fruntimret vid Munkbron förlorat; och detta fynd hade hon gjort samma dag fruntimret miste sin ridikyl, nämligen den 7 Augusti; men då den ena säger att hon förlorat sina penningar vid Munkbron, föreger den andra att hennes iilla flicka hittat penningarne vid Köpmangstan, och flickan instämmer med sin mor. Qvinspersonen Sundberg är häktad; hon har åtminstone varit brottslig i så måtto, att hon förtegat hittadt gods. Af de hittade penningarne hade hon 43 rdr bko i behåll. — En qvinna var kallad till polisen, att stå till svars för det hon utminuterat bränvin på torg och allmänna platser; hon blef dömd att plikta tio riksdaler. Härom var nu ingenting att säga; den pliktfällda beklagade blott att hon ej hade penningar att betala böterna med, och hemställde, om det icke kunde gå an att hon fortsatte den otillåtna försäljningen ännu en åtta dagar, under hvilken tid hon skulle inbespara så mycket som plikten utgjorde; — en propos, som dock icke kunde antagas. — En borstare Andersson blef i dag dömd att plikta 3 rdr 46 sk. banko, för det han för några dagar sedan varit alltför närgången på kajen vid Riddarholmshamnen; det är näml. icke tillåtet att nalkas kajen närmare än tio alnar då ett fartyg lägger till; men den tilltalade hade rusat på, och icke låtit varna sig. När målet var afgjordt anmärkte den dömde, att äfven åklagaren, polisuppsyningsmannen Nelson vid det åtalade tillfället förgått sig, i thy att han hotat hugga hufvudet af Andersson; Nelson erkände att han haft en sådan utlåtelse, och herr polismästaren lät undfalla sig att polisbetjeningen har sablar just för att använda dem i händelse a behof. Man har också för några dagar sedam rån samma håll hört yttras, att öfverheten bär icke svärdet förgäfves. Detta låter visserligen blodtörstigt, men kan icke vara så illa ment; hvar och en vet dessutom, och berr polismästaren vet det allrabäst, att huru stor FE