Aftonbladet – 27 augusti 1847, sida 1

Å, ingenting att tala om, inföll Wood; njag har bara gjort min skyldighet, fru Sheppard och hvarken förtjenar eller begär era tacksä gelser. Den som ger åt den fattige, lånar å Herran; det är min tillfredsställelse. Och de: lilla hjelp jag kan lemna, skulle ha blifvit e tillbjuden långt förr, om jag hade vetat hvar ni tagit er tillflykt efier er olyckliga mans... Afrättning, vill ni sägar, tillade fru Steppar med en djup suck, då hon märkte att henne välgörare tvekade att uttala ordet; ni visa mer aktning för en rep-enkas känslor, än de är nödigt. Jag är likaså van vid förödmjukel sen som vid olyckan, och härdad mot båda men jag är icke van vid medlidande, och ve ej, hur jag dervid skall bete mig. Mitt hjert: skulle tala om det kunde, men det är för fullt Det var en tid, mycket länge sedan, då tårarnt skulle störtat ur mina ögon vid blotta omnämnandet af ett sådant ädelmod som pi visat, her! Wood; men nu komma inga tårar mer. Jag har aldrig gråtit sedan den dagen. Och jag hoppas ni aldrig mer skall få an ledning att gråta, stackars kräk, svarade Wood och satte ner lyktan, för att torka sig i ögo nen, så framt det icke blir glädjetårar. Hm hb tillade han, i det han sökte kufva sin rörelse jag kan ej lemna er på det sättet; jag mist dröja en liten stund, om också endast för at! få se er småle.n Med dessa ord gick han tillbaka in i huset åtföljd af enkan, och sedan han stängt dörrer tog han plats framför eldstaden, der några stickor, som synbarligen blifvit tända, sprakade pi den förrostade spishällen.