Aftonbladet – 26 augusti 1847, sida 2

ig sjelf, som till och med kärleken icke får slömma. Lifvet är en strid, säger man, men vem gaf väl oss rättigheten ait beständigt fly undan? — Endast hån, förakt och träldom Irabba den fege, och den bästa dom, som vi senom dylika handlingar kunna förvärfva, är om man säger: qvinnan är endast ett vekt, ojunkigt harn; liksom liljan böjer hon sig för illa vindar. — Ack, bör väl det!a kunna vara nog! — Nej, må vi blott hafva mod att frisöra oss från våra egna oiycksaliga fördomar; det är den enda emancipation, 12g vill erkänna! — Jag beslutade mig då att våga en strid för atervinnandet af min lycka, i stället för att endast begråta hennes förlust. De vapen, jag valde, vill jag icke berömma mig af, ej heller blygas derför; må man pröfva, innen man fördömer. Jag blef en kokett. Med fasa ryste jag tillbaka för denna roll, mitt bjerta drog sig ullsaremans för dot kalla byckleriet; men milt beslut var fattadt och jag uppmuntrade mig sjelf med den så ofta missbrukade satser: ändamålet helgar medlen. Jag trodde soig känna min mans bjerta och visste att det för ingen del var frilt från de svagheter, till följd al hvilka mannen i allmänhet långt högre uppskattar, hvad han förlorat, än han värderar. hvad han äger. En blek kind och ett förgråtet öga, sade jag för mig sjelf, kunna endast uppväcka medömkan, medlidande; men det äl hans kärlek, jag begär. Må då intet pris blif va för högt; jag vill åter blifva leende och glad, jag vill hyckla känslor, som äro mig Oo möjliga att känna, jag vill låtsa kärlek, som al drig funnits till, och då — när han tror mi vara förlorad — då skall bans ögon Öppnar då skall hans stolthet såras, han skall betänk: sin förlust, uppväckta minnen skola återlifv: ocknade känslor, och jag skall äga honon ior! — Denna tro gaf mig mod och styrka n