Aftonbladet – 26 augusti 1847, sida 2

garinna på sin ofta äfventyrliga bana, ett tänkande väsende, som delar hans iatresse för verldens strider och som följer hans sträfvande för ljus och snning. Nu har han icke alltid tålamod att sjelf böja den veka rankan till en ny riktning; han öfverger henne i stöllet. Och nu, den stackars öfvergifna, nu eger hon intet, alls intet, utom sina tirar; hon. klagar, hon suckar, hon gråter; bjertat brister, och hennes enda återstående lycka är att få dö. Sådant är ej sällan en qvinnas lif — jag vill kalla det ett uselt lif! Vi reåla ofta lidandet i ett poci skt skimmer; of.are är det dock i verkligheten endast den sårade egoismen, som, uten blygsel för sin egen svaghet, i enfaldens tårar släcker hvärje uppflammende sjolikänsla. Jag talar strängt. Ja, ty äfven J:8 är en qvinn2, och jag lider af stt mitt eget kön så skall förnedra sitt dyrbara menniskovärde. Sjelfuppoffring utan besinning är kanske lika ofia en svaghet, sova ena dygd, och det ligger mången gång en stor synd just i, hvad vi mest berömma oss af, nemligen en beständig resignation för ödet. Nej, ngen foghet; det är menniskan lingt mera vär: digt alt fella i sin strid mot olyckan, än att jelf gilva sig till finga och egenvilligt blotta it bröst för den förgiftade dolken. Af medömkan har jag gråtit öfver dessa arma qvinnor, hvilka med långa års lidanden betala några dagars fröjd; så lång träldom för så kort välde. Sjelfva englarne kunna icke öfvertröffa dez i godhet, i tålamod ech fördragsamhet, och likväl — alla deras. tårar hafva runnit förgäfves, alla deras suckar hafva varit utan ändamål; — dessa olyckliga, man kan blott beklaga, men icke högakta dem. Se saken närmare. Sjelfva hafva de framkallat sina bittra öden, iy i sinnen, som na tyranner örvandlat sapets band till bojor.