Aftonbladet – 25 augusti 1847, sida 2

wvilkorligt tvång för valmännen att ock välja sina epresentanter inom sin egen klass. De förre är let, som vi försvara och förfåkta, de sednare alldees icke. Efter den argusiska vanligheten finnas inga käl uppgifna för denna metods förträfflighet; tan förhåller det sig härmed, såsom med det parlamentariska styrelsesättet,, att den grad af örnuftig mening, som i Minervas ord derom can spåras, redan finnes till i de liberala-lärorna, bloit mera utvecklad och genomförd; nen ellt det öfriga består i det anspråkslösae väder. Hvarföre skall det vara bra, att de klasser irdelade valmännen skola fa taga sina iksdagssubjekter utom klass-rna, så vida man cke förutsätter, att folket i allmänhet be, jter SN åsna ot ve tes all vINJa laga de bäste och xIokaste, som 1 andet kunna påträffas, till representanter, jemte örmåga att urskilja dem? Men om ran förutätter detta, hvarföre skola då valmännen se ig indelade i klasser? Jo, derföre att alla inressen måtte vederbörligen få göra sig gällanle och skaffa sig representanter. Detta Jåter vågonting; men hvartill kommer man? Skola alla intressen, för att ej kunna undertrycka ivaranr, hafva lika starka klasser; d.v.s. skall avarje intresses klass hafva rätt till utväljande f lika många representanter? Delta har man ;j con gång sett Minerva sjelf påstå, och det vore väl ock för oriroligt att ens kunna nämna (ett litet intresses klass, t. ex. skomakarnes, kulle hafva att utse lika många riksdagsmän, som ett högligen stort intresses kloss, t. ex. hela svenska jordbrukets!!). Nå godt; om nu detta icke är meningen, så måste åt klasserna sjelfva illdelas olika valör. Och buru stor skulle denne blifva för hvarje klass, jemförd med vaören hos en annan? Om denne proportion skulle göras rimlig, så måste den komma att noga svara emot hvarje intresses befintliga styrka i landet för den tid frågan är om: d. v. s. man blefve reducerad till sjelfva det faktiska förhållandet. Men detta förbillande gör sig precist lika mycket gällande efter de samfälda valens princip, emedan då hvarje intresses medlemmar uttala röster som, kollektivt verkande, ehuru hörda hvar på silt håll, bilda enahanda styrka för ett resultats framkallande, som om de befunno sig indelade i klasser och vore uppnämnde efter dem. Hela skillnaden ligger såiedes endast i denna uppnämning, men i saken och följden för valen blef den ingen. Det är också just detta, som klass-systemets förfiktare ganska väl inse, och just derföre vilja, att ä!ven de personer, som våljas, skola tages till gifvet antal inom hvar sin klass, enär desse förfäktare på intet annat sätt blifva förvissade, att på riksdagen se hvarje klassintresse representeradt så som de vilja. När nu det:a, enligt Minervas sista projekt borttages, så ramlar följaktligen alltsammans; och ingen skymt af resun finnes qvar för valmännens sättande i klasser, när de få taga sina valde utom klassen. Minerva torde mena, ehuru hon ej sagt det, att klassernas olika valör icke skulle bestämmas eter de resp. intressenas befintliga förhållanden af inbördes styrka i landet sjelf; utan att man åt vissa kategorier af klas:er skulle inrymma en större valör, äfven då deras faktiska kraft i landet vore mindre, och vice versa för ardra. Detta infaller med hvad åtskilliga andra klassförfäktare föreslagit, men hvilket strandat emot den gifna omöjligheten att kunna proportionera klassernas inbördes valörer, när man ej tll måttstock härför tager det faktiska förhållandet (d. v. s. låter klasserna verka sådana de äro, såsom det till resultatet blifver, när samfälda valprincipen följes).