Aftonbladet – 25 augusti 1847, sida 2

spets; det var ett expressift språk, och stor skada att duellerna hafva kommit ur modet. Ert skämt, grefvinna, plågar mig. Och jag sjelf åter fruktar att blifva alltför allvarsam så snart jag upphör att se denna sak från dess löjliga sida. Skola vi då verkligen vända bladet? Nå, må göra. Jag har, genom att med er stämma ett enskildt möte här på detta ensliga ställe, tagit ett steg, för hvilket en hel verld står färdig att skänka mig en skoningslös fördömelse. Hela mitt eget kön skulle rodna, om denna hemlighet blef känd; och ni sjelf, herr baron, medgif det, om ni händelsevis för en stund sedan ännu hade qvar någon enda liten gnista af aktring för min person,så är den väl, med detta ögonblick, helt och hållet förbi? Men jag sjelt, jag rodnar icke, jag flyr icke bort härifrån. Ack nej, jag har, icke för första gången, vägt verldens omdömen och beräknat deras värde; men jag betviflar dock, att det rätta, då det gäller en annans ve eller väl, bör gifva vika för något och minst för, hvad småsinnet behagar hbopklämma och insnöra under benämningen: qvinlighet. Emedan jag trott mig kunna skänka er en liten skymt -f Jjus i det mörker, hvaruti ni famlar, derför har jag kommit hit. Om jag i stället skänkt er endast milt förakt, det hade varit förlåtligt, men obarmbertigt; och om jag nu en stund roat mig på er bekostaad, det må ingen förtycka; men nu skola vi, utan allt skömt, uppgöra vår räkning. Fortsält, om ni behazar. Ett nästan dystert allvar spred sig öfver Thereses sköna anletsdrag och lifligheten af hennes känslor steg, under det hon talsde, samt afmålade sig i hennes miner, hennes gester, med de mest harmoniska uttryck, som stundon skänkte henne ett oemotståndligt, hänförandt hehag.