skiljning, deltaga i de allvarsammaste samtal; hon var af do afundsvärda, som ega hjertats snille. . od Selim såg allt deta, och såg det med känslor, liknande dem, som den reålöse, på hafvet irrande seglaren erfar, då han redan i dödens armar, under kolmörka natten, ändtligen upptäcker ljuset från den fyr, som skall bliva hans tedstjerna till lifvet, tll en lush hamn. Åcky, tänkte han, här fiones Lycka, här finnes Dygd!, M.n Selim hate blifvit vand v:d tviflets beständiga advokatyr, och så snart hans återlifvade bopp började stricka på sina vingar, slog han det, med den strän:a te ob rmhertighet mot sig sjelf, åter till jorden. — Js, det fiönes Lyckan, sade han nu, ,ly det finnes dårar; det finnes Dygd, cmedan den ej är frestad. Dessa qvinnor, tillade han, som nu synas så älskvärda, de hafva kinske derför endast att tacka slumpen. Jag har väl förr en gång sett oskuld och dygd; men jag bar äfven sett den skönaste själ fläckas af verld och synd. . O! jag minnes nog en framför alla; hon stod englarne lika nära, hennes hjerta var lika godt, hennes sinne var lika rent; men hennes öde var oblidare; hon fick icke, som dessa qvinnor, ständigt lefva i skuggan, undangömd för Verlden — och derför föll hon. Hvarför skulle det ickegå dessa på samma sätt, om pröfningen kom? Och det guld, som icke tål att luttras, är endast glilter-. guldp ....Med ett bud, som erhållit. särskildta instruktioner, hade Selim i hemlighet en dag till Stålnäs afsändt en biljett af denna Jydelse: Grefviana! För tronne månader sedan, räknadt från morgondagen, gaf vigenerskan Esmeralda ett löfte åt kapten Phoebus de Chataupierre. — Af Er fordras nu uppfyllelsen af detta löfte genom Selim Engelbrecht.n