och att den smula själ, som kunnat falla på vår lott, blifver, mer ön nyttigt är, nerdammad. Var på din vakt, att det icke må gå för långt; sök reda på dig sjelf, innan du helt och hållet jär borttappad; samla dina smulor, innan de blifvit alldeles förskingrade! Säg farväl till stengatornas labyrint, fy långt ifrån qvalmet (af stängsel och stad, och res till landet! På landet blåser en friskare vind, der kan du få Hid att sällskapa med dig sjelf, der ser du verlden på en annan sida, i en annan firg: den gröna, den förhoppningsfulla. Ja, arme stadsbo, res till landet, och jag lyckönskar dig; lyckönskar dig dubbelt, om du är nog afundsvärd att i den fria naturen ega en gammal vän, om skogens sus, forssens dån, de leende ängarne eller de allvarsamma bergen till ditt hjerta hviska de ljufvaste af alla minnen: barndomsminnen! — Ack, en stad kan man tycka om, men endast landet kan man älska, och i sorg, i glädje, i alla Ifsets skiften — hsxar finna vi väl en bättre, en trognare vän, än Guds sköna natur! Hon ler med våra fröjder, hon suckar med våra qval. Ja, j som älsken, j veten det j. De specifika naturföremålens olika inpressioner på menniskosinnet kunde blifva ett kapitel för sig, och ville man gå något djupare i saken, skulle man, stödjande sig vid kända förhållanden emellan länders beskaffenhet och nationers lynnen, kunna påstå, att en olika sinnesstämning fordrar äfven olikheter hos den naturliga omgifningen och att det således kan finnas tillfällen, då icke alltid det skönaste är alt rekommendera, oaktadt ingen kan förneka, att det sköna alltid bibehåller en förädlande inverkan. Att vårt kära fädernesland är ett vackert land, kanske bland de aldra vackraste, är en obestridlig sanning, som vi aldrig för ofta kunna omnärana, ty vi hafva börjat så sent att tala derom; men det här i synnerhet